Fastän detta är galenskap så är det likväl metod deri /// Though this be madness, yet there is method in't

Shakespeare får agera inpiratör till dagens rubrik. För att hantera min deadline (9 dagar kvar), så prövar jag den här metoden för första gången och har glädje av en av mina dörrar därhemma. Galenskapen består av tidsbristen.

///

Today's headline is inspired by Shakespeare. To handle my dead line (9 days left), I'm trying this metohd for the first time and putting one of my doors at home to good use. The madness part is made up of the lack of time.

Slutet är nära /// The end is near

Det finns olika sätt att avsluta en berättelse på. Man kan sluta där man började, tillbaka på ruta ett, eller så kan något ha ändrat under berättelsens gång så att slutet blir en startpunkt för en ny berättelse. Ett tredje sätt är att få panik och sluta med ”och så kom det en björn som åt upp allesammans” eller den något modernare varianten på samma tema ”och så kom det en atombomb som sprängdes och alla dog”. Sen finns det berättelser som aldrig tar slut, de bara fortsätter och fortsätter, in i evigheten.

Personligen tycker jag att det är svårare att avsluta berättelser än att börja dem. Man kan börja var man vill, oftast är det ju bekvämt att bara hopp in mitt i, pang, och så är man igång. Eller så kan man välja att börja långsamt, bygga stämningar, presentera berättelsens värld och karaktärer innan man börjar med själva händelserna. I början har man tid, och en oändlig mängd alternativ och möjligheter. När man skriver slutet måste man bestämma sig. Bestämma sig för var man ska sluta, som är svårt, för det finns alltid mera man kunde säga, karaktärerna fortsätter ju med sitt även om man slutar skriva ner vad de gör. I princip blir det därför slutet, var och hur man avslutar berättelsen, som säger vad man som författare anser att berättelsen handlar om. Vilket är problematiskt, eftersom man – eller iallafall jag – inte alltid vet det före efteråt. Ibland år efteråt.

För läsaren, men ännu mera för publiken som ser en teaterföreställning, är slutet det som färgar upplevelsen och tolkningen av berättelsen. För mig har ett bra slut många olika delar, men det jag just funderar mycket på är en slutbild. De sista sekvenserna i berättelsen, efter klimax. Vad är det publiken ser? Är det en scenbild laddad med mening, öppen för tolkningar, som svarar på några av ens frågor men samtidigt lyckas ställa nya?

I berättelsen jag skriver på som bäst hade jag ursprungligen en idé om vad slutsekvensen, eller –bilden, kunde vara. Av olika orsaker lämnade jag den idé och började söka efter en ny. Med så gott som ett helt första utkast går det inte att skjuta det framför sig längre, jag måste skriva ett slut, även om det inte nödvändigtvis behöver blir det som är slutet, i slutändan. Jag har en idé om vad klimax kommer att vara, sekvensen där det s.a.s. exploderar, men eftersom jag inte vill sluta berättelsen mitt i klimax måste jag ha en avrundning, en chans för publiken att andas före lamporna släcks och ridån går ner. Stunden när dammet håller på och lägger sig. Men vad den ska vara vet jag inte. Och dead line är på fredag.

///

There are different ways of ending a story. You can end where you began, back on square one, or something has changed during the course of the story so that the end turns in to a starting point of a different story. A third way is to panic and end it with “and then a bear came along and eat everyone” or the more modern version of the same idea “and then there was an atom bomb that exploded and everybody died”. Of course there are stories that never end, they just go on and on into eternity.

Personally I think it’s more difficult to end a story than to start one. You can start wherever you want, a lot of the time it’s handy to just jump in, mid-point, bang, and you’re off. Or you can choose to start slowly, build and atmosphere, present the world of the story and its characters before you get into what’s going on. In the beginning you have time and an unlimited amount of alternatives and options. When you’re writing the end you have to decide. Decide where you’re going to end, which is difficult, since the characters keep on going even if you stop writing about them. So the ending, when and how you end the story, is what gives insight into what you as the writer is really about. And that’s problematic, since you – or at least I – might not know that until afterwards. Sometimes years afterwards.

For the reader, and even more so for the audience watching a theatre performance, the ending is what colours the experience and the interpretation of the story. For me a good ending has many different elements, but what I’m thinking about a lot at the moment is a final image. The last few sequences of the story, after the climax. What is it that the audience sees? Is it a scenic image loaded with meaning, open to interpretation, that answers some of the questions but at the same time manages to ask new ones?

In the story I’m working on at the moment I originally had an idea about what the final sequences or images might be. For the different reasons I moved on from that and started looking for a new end. With almost an entire first draft finished I can’t postpone it anymore, even if it doesn’t turn out to be the ending I’ll use in the end. I have an idea about what the climax is going to be, the sequence where it all explodes so to speak, but since I don’t want to end the story in the middle of the climax I need something to round it all off. A chance for the audience to breath before the lights go to black and the curtain comes down, that moment when the dust settles. But I don’t know what it’s going to be. And my dead line is Friday.

Dagens att-göra /// Today's to-do

Försöker sortera bland böcker och papper. Det är jobbigt det här med att forska och skriva när man inte har någon ordning med sig.  /// Trying to go through books and papers. This writing and researching business is hard when you've got very little organisational skills.

DEAD LINES...

Det har varit tyst här på bloggen ett tag och det beror i första hand på att min kalender är full av dead lines just nu och de kommande månaderna. När det inte ännu är panik (bara nästan) intalar man (läs: jag) sig själv att det nog löser sig, att man bara behöver sova på saken och så kommer nog idéerna, tankarna, insikterna och texten när det behövs. Det känns lite som att spela rysk roulett. Bara för att det hittills har löst sig oftare än det inte har löst sig så finns det förstås inga garantier för att det gör det den här gången. Allt kan åt skogen. Ordentligt. 

När jag studerar min kalender så inser jag att jag måste tänka på hösten som ett maratonlopp. Visserligen har jag aldrig sprungit ett maraton, men jag förställer mig att det är ganska tungt. Så, det är ingen idé att bränna allt sitt krut nu, utan istället försöka hålla en jämn och stadig takt för att klara sig hela vägen över mållinjen. 

Egentligen har det här problemet, om man vill se det så – eller utmaningen, om man vill se det så förstås uppstått i ett mycket tidigare skede. Ett skede när man har tänkt: ”Visst hinner jag med det där, det är väl inga problem, det är långt tills dess, det löser sig.” Oftast för att man har fått en bra idé som man inte kan, eller ens vill släppa. Eller för att man får ett erbjudande man inte kan tacka nej till. Bostadslånet ska ju betalas av varje månad. Så ibland betyder det att man har fyra olika jobb eller projekt i olika faser på en gång. Andra gånger har man bara ett. Just nu ser jag fram emot andra gånger. Fast om allting går som det ska så tar det ett tag före jag är där. 

En annan gång ska jag berätta om gårdagen och hur det var att jobba på rulle, men om jag glömmer: det var skitbra!

///

It’s’ been quite on the blog lately and that’s mainly because my diary is full of dead-lines at the moment, and the next couple of months. When you’re at the stage when this hasn’t led to a state of panic (yet) you (that is to say I) tend to tell yourself that it’s all going to work out, you just need to sleep on it and the ideas, insights and the text will appear when they need to. It almost feels like a game of Russian roulette. Just because things in the past have work out more often than not, there are no guarantees, of course not, that that’s what’s going to happen this time. It can all crash and burn. Big time. 

When I look at my diary I realise I have to think about this autumn as I would a marathon race. Not that I’ve ever actually run one, but I imagine it’s quite demanding. So, there’s no point in burning all one’s energy now, but instead try to keep an even, steady pace to be able to make it all the way across the finish line. 

Really, this problem, if you want to look at it that way – or challenge, if you want to look at it that way, developed at a much earlier point. A point where one thinks: “Yeah, sure, I’ll have time for that, that shouldn’t be a problem, lots of time ‘til then, it’ll work out.” In most cases because you’ve had a great idea that you just can’t, or don’t even want to, let go off. Or because you’ve been made an offer you couldn’t refuse. The mortgage has to be paid every month. Some times that means having four different jobs or projects at different stages at the same time. Other times it means having one. At the moment I’m looking forward to other times.  Although, if everything goes according to plans, it’s going to be a while until I get there. 

Some other time I’ll write about yesterday and what it was like working on a roll (sorry - pun intended), but if I forget: It was brilliant!

Att läsa en pjäs /// To read a play

Jag kom hem från min Londonresa med ett antal pjäser i kappsäcken. Några var sådana som jag länge velat läsa, andra var mer eller mindre impulsköp och en del var pjäser jag såg medan jag var där. En pjäs, en teatertext, finns i gråzon mellan litteratur och teater, text och iscensättandet av text. Tidigare i vår skrev Mark Lawson en artikel på The Guardians kultursidor om skillnaden mellan att läsaoch se en pjäs. Det är intressant artikel som jag gärna rekommenderar för dem som är intresserade av sådana frågor.

Det finns några pjäser jag läst på senaste tid som har varit otroligt fina läsupplevelser. De har också alla blivit iscensatta även om jag inte har sett någon av dem själv. Trots det har jag svårt att föreställa mig en iscensättning som skulle kunna mäta sig med mitt första möte med texten, som just text – men uttryckligen teatertext. Det är pjäser skrivna med en stark känsla för det sceniska och alla de möjligheter som teater som form erbjuder. För mig som dramatiker är det otroligt inspirerande och glädjande att läsa pjäser som är uttryckligen en stark text utan att vara enbart litteratur. Pjäser där konstruktionen och utgångspunkten är teater och det sceniska.

///

I came back from my trip to London with a suitcase full of plays. Some were plays I’ve wanted to read for a long time, some were impulse buys while others were plays I’d seen in production while there. A play, a theatre text, exists in a gray area between literature and theatre, between text and the staging of text. Earlier this spring Mark Lawson wrote an article in The Guardian’s arts section about the difference between reading andwatching a play. It’s an interesting article that I recommend to anyone who’s interested in things like that.  

There are several plays I’ve read lately that have been great reading experiences. All of them have been staged even though I haven’t seen any of them in production. Despite that I find it difficult to imagine a production that would match my first encounter with the text, as text – but specifically a theatre text. They are plays written with a strong sense of the scenic and all the opportunities that theatre as a medium offers. As a playwright, I find it incredibly inspiring and gratifying to read plays that are expressly a strong text without being only literature. Plays where the construction and the starting point is theatre and the scenic.