Det finns
olika sätt att avsluta en berättelse på. Man kan sluta där man började,
tillbaka på ruta ett, eller så kan något ha ändrat under berättelsens gång så
att slutet blir en startpunkt för en ny berättelse. Ett tredje sätt är att få
panik och sluta med ”och så kom det en björn som åt upp allesammans” eller den
något modernare varianten på samma tema ”och så kom det en atombomb som sprängdes
och alla dog”. Sen finns det berättelser som aldrig tar slut, de bara
fortsätter och fortsätter, in i evigheten.
Personligen
tycker jag att det är svårare att avsluta berättelser än att börja dem. Man kan
börja var man vill, oftast är det ju bekvämt att bara hopp in mitt i, pang, och
så är man igång. Eller så kan man välja att börja långsamt, bygga stämningar,
presentera berättelsens värld och karaktärer innan man börjar med själva
händelserna. I början har man tid, och en oändlig mängd alternativ och
möjligheter. När man skriver slutet måste man bestämma sig. Bestämma sig för
var man ska sluta, som är svårt, för det finns alltid mera man kunde säga,
karaktärerna fortsätter ju med sitt även om man slutar skriva ner vad de gör. I
princip blir det därför slutet, var och hur man avslutar berättelsen, som säger
vad man som författare anser att berättelsen handlar om. Vilket är
problematiskt, eftersom man – eller iallafall jag – inte alltid vet det före
efteråt. Ibland år efteråt.
För
läsaren, men ännu mera för publiken som ser en teaterföreställning, är slutet
det som färgar upplevelsen och tolkningen av berättelsen. För mig har ett bra
slut många olika delar, men det jag just funderar mycket på är en slutbild. De
sista sekvenserna i berättelsen, efter klimax. Vad är det publiken ser? Är det
en scenbild laddad med mening, öppen för tolkningar, som svarar på några av ens
frågor men samtidigt lyckas ställa nya?
I berättelsen
jag skriver på som bäst hade jag ursprungligen en idé om vad slutsekvensen,
eller –bilden, kunde vara. Av olika orsaker lämnade jag den idé och började
söka efter en ny. Med så gott som ett helt första utkast går det inte att
skjuta det framför sig längre, jag måste skriva ett slut, även om det inte
nödvändigtvis behöver blir det som är slutet, i slutändan. Jag har en idé om
vad klimax kommer att vara, sekvensen där det s.a.s. exploderar, men eftersom
jag inte vill sluta berättelsen mitt i klimax måste jag ha en avrundning, en
chans för publiken att andas före lamporna släcks och ridån går ner. Stunden
när dammet håller på och lägger sig. Men vad den ska vara vet jag inte. Och
dead line är på fredag.
///
There are different ways of ending a story. You can
end where you began, back on square one, or something has changed during the
course of the story so that the end turns in to a starting point of a different
story. A third way is to panic and end it with “and then a bear came along and
eat everyone” or the more modern version of the same idea “and then there was
an atom bomb that exploded and everybody died”. Of course there are stories
that never end, they just go on and on into eternity.
Personally I think it’s more difficult to end a story
than to start one. You can start wherever you want, a lot of the time it’s
handy to just jump in, mid-point, bang, and you’re off. Or you can choose to
start slowly, build and atmosphere, present the world of the story and its characters
before you get into what’s going on. In the beginning you have time and an
unlimited amount of alternatives and options. When you’re writing the end you
have to decide. Decide where you’re going to end, which is difficult, since the
characters keep on going even if you stop writing about them. So the ending,
when and how you end the story, is what gives insight into what you as the
writer is really about. And that’s problematic, since you – or at least I –
might not know that until afterwards. Sometimes years afterwards.
For the reader, and even more so for the audience
watching a theatre performance, the ending is what colours the experience and
the interpretation of the story. For me a good ending has many different
elements, but what I’m thinking about a lot at the moment is a final image. The
last few sequences of the story, after the climax. What is it that the audience
sees? Is it a scenic image loaded with meaning, open to interpretation, that
answers some of the questions but at the same time manages to ask new ones?
In the story I’m working on at the moment I originally
had an idea about what the final sequences or images might be. For the
different reasons I moved on from that and started looking for a new end. With
almost an entire first draft finished I can’t postpone it anymore, even if it
doesn’t turn out to be the ending I’ll use in the end. I have an idea about
what the climax is going to be, the sequence where it all explodes so to speak,
but since I don’t want to end the story in the middle of the climax I need
something to round it all off. A chance for the audience to breath before the
lights go to black and the curtain comes down, that moment when the dust
settles. But I don’t know what it’s going to be. And my dead line is Friday.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar