söndag 27 januari 2019

Is it good? Or right?


Continuing my consumption of interviews with theatre makers and other artist (reading and listening to) I’ve started on Anne Bogart’s collection of 24 interviews called “Conversations with Anne” (2012). Obviously reading conversations with people who’ve worked in theatre/performing arts for longer than I’ve been alive is a lot of things. It’s humbling. It’s challenging. It’s inspiring. It’s frustrating. It’s fragmenting. It’s fun.

I’m going to do something careless and just pick up on a single sentence in a long conversation between André Gregory and Anne Bogart. Talking about working on a specific scene he says that the team felt that “It’s good, but it’s not right.” Now this is a thought I’ve been struggling with lately, both as an audience member and as a writer.

For the past year I’ve often felt that something (a scene, a line, a character, an act, etc) I’ve written works, does what it’s supposed to, is good even (even writing that makes me feel bad about feeling good about something I’ve written – ah the lovely law of Jante at work as always). But. I’ve also felt more and more insecure about whether what I’ve written is right (for that particular scene, play, line, character, etc) or not. In the best of worlds I’d achieve both, writing something that is both right and good. That’s the best of worlds, though, and so far I haven’t found the coordinates for that place.

Sometimes it’s hard though, when you’ve managed to reach something good, to be honest with yourself and admit that it isn’t right, that you have to discard it and keep working, keep looking, keep trying for something else. Especially when you don’t know what that “something else” is, until you reach it. And maybe you won’t even recognise it when you do reach it. Getting to what’s right might be a question of combining craft and gut instinct, and knowing when to let which lead, and when to leave well alone. Like with everything else, the only way to learn is to keep doing the work.

tisdag 1 januari 2019

2018


Under 2017 kom jag till den kanske klichébelastade insikten att om jag vill att mitt liv skulle ändra så måste jag också göra plats för den förändringen att kunna ske. Så 2018 var det första året som jag var heltidsfrilansare. Det har gått över förväntan bra även om jag tackade jag till för många erbjudanden eftersom jag varit rädd för att aldrig bli tillfrågad, av någon, någonsin igen om jag tackat nej. Det är väl den vanliga frilansångesten med andra ord. Under året har jag gjort både det ena och det andra och ett par av de sakerna är:

Stratford-upon-Avon
För första gången besökte jag Shakespeares födelsestad med tillhörande turistattraktioner (till 90% Shakespeare-relaterade). Jag hade också möjlighet att se varsin föreställning på två av Royal Shakespeare Companys scener. Höjdpunkten på teatern var ändå deras utställning som kombinerade deras egen historia med teaterhistoria. En på alla sätt rolig, intelligent och upplyftande utställning!

Dramatikerretreat
Tack vare olika bidrag kunde jag delta i något som kallades en ”handledd retreat”, en del av Arvon stiftelsens utbud av skrivarkurser och retreats. Att i fem dagar ägna sig åt skrivande, läsande och samtal, och allt det långt bort från allt vad vardagsliv heter var en både krävande och skön upplevelse.

Masterclass
Jag köpt ett 1-års ”all access” pass till de nätbaserade Masterclass kurserna och kunde med jämna mellanrum mata min kreativitet genom att lyssna på personer från Shonda Rhimes och Margaret Atwood till Helen Mirren och Ron Howard berätta om sina processer, hur de ser på sitt arbete och på de former de arbetar med, vilka problem de haft på vägen. Utöver att det har gett mig många olika saker att tänka på så har jag plockat med mig diverse saker att använda i mitt eget arbete. Rhimes ”medical medical”, Mirrens tanke om att skilja på emotionell och fakta research och Atwoods sätt att skapa tidslinjer för sina karaktärer i den värld de finns i.

Nya former
2018 har definitivt varit ett då jag fått arbeta med för mig nya former. Under sommaren och hösten skrev jag min första hörspelsserie, under hösten skrev jag för första gången TV-manus för barn, plus att mitt livs första operalibretto (en dramatisering av Elsa Beskows Tomtebobarnen) hade urpremiär under lillajulshelgen.

Avslag
Som frilansare har jag både haft möjlighet och varit tvungen att aktivt försöka intressera andra i mina idéer, skicka ut manus och ansökningar för att kunna delta i projekt. Därför har 2018 också varit ett år av avslag och ”nej” (och det kommer att fortsätta under 2019). Den positiva bieffekten av de avslagen är att jag märker vilka idéer och projekt som är genuint viktiga för mig, vilka jag har bestämt mig för att hitta andra sätt att förverkliga och vilka idéer och projekt jag kan ha och mista.