onsdag 1 maj 2019

April böcker


April har rusat förbi. Trots det har jag hunnit läsa mera än jag väntat mig. Speciellt två intervjuböcker fascinerade mig. En läsa en utskriven intervju är förstås inte samma sak som att lyssna på en person tala, men det är lättare att strecka under meningar och stycken i en bok än på en ljudfil.

Den första boken var ”Conversations with Anne: Twenty-four Interviews” (2012) av Anne Bogart. Det är ett tag sedan jag skaffade den här boken, dels för att jag läst två av Bogarts essäsamlingar och fascinerats av dem, dels för att jag i andra sammanhang läste om amerikansk teater och vill veta mera. Intervjuerna är gjorda för mellan drygt tio och femton år sedan, på olika håll i USA men alltid av Anne och alltid inför publik, som också bidrar med att ställa frågor. De tjugofyra intervjuerna ger en slags bild i grova drag av teaterfältet och dess utveckling i USA. På samma gång är det en påminnelse om att det finns många sätt att göra saker på, att det finns olika vägar till samma mål, eller att samma väg kan leda till olika mål för olika personer.

Paulette Martys bok ”Contemporary Women Stage Directors: Conversations on Craft”  (2019) är betydligt nyare, utkommen i mars i år. Marty har intervjuat totalt 27 olika ”mid-career” regissörer från både Storbritannien och USA. Boken är uppdelad tematiskt, så att olika regissörers tankar om ett ämne är samlade på ett och samma ställe. Det här greppet fungerade bättre än jag hade väntat mig, istället för att bli intervjuer med enskilda regissörer så skapade det en känsla av diskussion mellan dem. Bredden av synsätt och arbetssätt var den stora behållningen för mig personligen. En bok som det här lyckas ju med konststycket att lyfta fram både likheter och skillnader mellan människor på en och samma gång.

Trots att min ”att läsa” hög aldrig verkar minska så drömmer jag om att också läsa om böcker som jag har läst för länge sen, böcker som gjorde ett intryck på mig när jag läste dem, eller böcker som jag inte alls förstod när jag läste dem men tror att jag kunde ha någon behållning av nu. I maj är ändå planen i första hand att beta av nya böcker, bland andra sådana som är på väg på posten som bäst.

söndag 24 februari 2019

Banala söndagstankar


Under drygt ett år har jag arbetat som frilansdramatiker. Att det har varit möjligt och burit sig ekonomiskt är ett litet mirakel. Kanske för att jag i princip har tackat ja till alla uppdrag och arbeten jag blivit erbjuden. Medveten om att det finns bara sju dagar i veckan och 24 timmar i dygnet. Det har inneburit att jag har arbetat med flera olika projekt parallellt och samtidigt. Det har inneburit att jag har arbetat med olika manus i ryck och stötar, hoppat från ett projekt till nästa. Det har inneburit att jag 95% av tiden har känt att jag skulle kunna göra ett bättre jobb, om jag hade mera tid.  

Det i sin tur öppnar en rad frågor som har malt i mig den senaste tiden. Vad innebär det, ”att göra ett bättre jobb”, för mig? Finns det något sätt att mäta det? Något konkret, objektivt sätt? Hur kan jag mäta mig själv mot mig själv i ett arbete där jag (hoppeligen!) blir bättre på det jag gör för varje gång jag får göra det?

Mitt standardexempel är hundmisshandel, så jag använder det här också. Om någon beställde en pjäs om hundmisshandel av mig skulle jag kunna skriva en sån. Så mycket förtroende för mitt kunnande och mitt hantverk vågar jag ha i det här skedet. Jag skulle klara av det. Det finns många andra personer som också skulle kunna skriva en pjäs om hundmisshandel, alla på sina egna sätt och ur sina egna infallsvinklar. Oberoende av ramar och begränsningar. De pjäserna skulle alla vara olika, bättre och sämre än varandra på olika vis.

Men jag håller mig till min egen navel. Om beställningen är ”Skriv en pjäs om hundmisshandel på en månad” eller om beställningen är ”Skriv en pjäs om hundmisshandel, lämna in en första version om ett par månader eller så” är det två olika processer det bäddar för. Det är inte bara tidsramen som påverkar. Ska föreställningen spelas av ett fastslaget antal skådespelare, eller är det fritt fram att skriva för hur många skådespelare som helst? Är det en föreställning som ska turnera och gå att spela med minimal scenografi i ett hurdant utrymme som helst?  

Det finns ingen automatik i att något blir bättre bara för att man har obegränsat med tid på sig att göra det. Men. Lärdomen jag har dragit om mig själv och mitt arbetssätt under det gånga året är jag, i mina egna ögon, presterar ett bättre resultat när det finns tid att processa och låta idéer mogna än när jag försöker skriva tre olika manus på en gång. Alla försenade.

Ibland är det tunga att veta att man inte har kunnat (av olika omständigheter) utveckla en idés fulla potential. Att något som hade förutsättningar att bli verkligt bra inte blev mer än helt okej. Den här insikten kan ju till och med komma efter att föreställningen är producerad och slutspelad. Då är det verkligen försent att göra något åt saken. Det här är Svenskfinland, trots allt, så chansen att någon kommer att be en skriva en ny, bättre, version av ens pjäs om hundmisshandel för att sätta upp den, är försvinnande liten. Publiken har fått sitt mått rågat av både hundmisshandel och av ens egna specifika synsätt på ämnet för en lång tid framöver.

Det är förstås alltid lättare att intala sig själv att manuset skulle ha blivit bättre om man bara haft mera tid. Bara en månad till så skulle man ha lyckats fixa det där som inte riktigt fungerar. Betydligt lättare än att se och acceptera sina egna begränsningar, att det här är det bästa man kan göra. Man ser vad problemet är men är inte tillräckligt skicklig för att fixa det. Lite som när jag pratar finska! Jag vet att det är fel, men jag vet inte hur jag ska säga det så att det är rätt.

Så hur gör man? Hemma vid datorn när klockan tickar mot deadline och allting känns hopplöst dåligt? Personligen är det i det skedet jag behöver intala mig själv att det beror på omständigheterna. Att jag skulle kunna göra något mycket bättre om det inte fanns begränsningar i tid, resurser, plats, etc. Det är ett sätt att hålla tron min kompetens levande. Sen. Efteråt. Med eftertankens kranka blekhet. Då kan jag erkänna för mig själv att jag tog mig vatten över huvudet, att jag inte kunde tillräckligt för att klara det jag hade förutsatt mig. Att jag var drabbad av hybris. Kanske det enda botemedlet mot hybris är att misslyckas. För det är så man lär sig. Det är så jag lär mig. Dessutom så behöver inte det jag ser som ett misslyckande vara ett misslyckande i någon annans ögon. Jag jämför slutresultatet med det jag trodde att jag skulle klara av, men det är det ingen annan som kan göra, så ingen annan kan se avgrunden mellan de två.

Med det sagt, så kanske hybris är min bästa vän, i långa loppet? Det enda sättet att lära sig är ju att försöka. Att ta sig an något man inte är säker på att man kommer att klara av. Kanske att göra något bättre kräver att man först gör något sämre? Kanske min pjäs om hundmisshandel skulle varit bättre om jag fått skriva den för sju skådespelare istället för fyra, eller om jag fått skriva den för en blackbox-scen istället för en thrust-scen. Å andra sidan kanske det inte är frågan om bättre eller sämre. Kanske de bara skulle blivit olika pjäser. Och erfarenheten från det projektet skulle ha gjort mitt följande manus bättre, oberoende av vad det handlade om eller hur många skådespelare som medverkade. Kanske det bästa bara är att fortsätta skriva och tro att man lär sig något av det man gör.

söndag 27 januari 2019

Is it good? Or right?


Continuing my consumption of interviews with theatre makers and other artist (reading and listening to) I’ve started on Anne Bogart’s collection of 24 interviews called “Conversations with Anne” (2012). Obviously reading conversations with people who’ve worked in theatre/performing arts for longer than I’ve been alive is a lot of things. It’s humbling. It’s challenging. It’s inspiring. It’s frustrating. It’s fragmenting. It’s fun.

I’m going to do something careless and just pick up on a single sentence in a long conversation between André Gregory and Anne Bogart. Talking about working on a specific scene he says that the team felt that “It’s good, but it’s not right.” Now this is a thought I’ve been struggling with lately, both as an audience member and as a writer.

For the past year I’ve often felt that something (a scene, a line, a character, an act, etc) I’ve written works, does what it’s supposed to, is good even (even writing that makes me feel bad about feeling good about something I’ve written – ah the lovely law of Jante at work as always). But. I’ve also felt more and more insecure about whether what I’ve written is right (for that particular scene, play, line, character, etc) or not. In the best of worlds I’d achieve both, writing something that is both right and good. That’s the best of worlds, though, and so far I haven’t found the coordinates for that place.

Sometimes it’s hard though, when you’ve managed to reach something good, to be honest with yourself and admit that it isn’t right, that you have to discard it and keep working, keep looking, keep trying for something else. Especially when you don’t know what that “something else” is, until you reach it. And maybe you won’t even recognise it when you do reach it. Getting to what’s right might be a question of combining craft and gut instinct, and knowing when to let which lead, and when to leave well alone. Like with everything else, the only way to learn is to keep doing the work.