onsdag 30 oktober 2019

Once again, from the top!


For little over a year I’ve been working on two different projects that are coming to an end, as far as my work is concerned. In a way the end of a process can be difficult, it’s hard to know when enough is enough and the script is better served by you stepping away than by endlessly making changes. On the other hand it’s easier because there is already something there to work with. And usually someone who tells you you’re not allowed to make any more changes.  

Starting on a new project and a new story can be daunting. I suppose it’s the chance of actually making that magical, amazing thing that you’ve dreamt up in your head and can feel in your body when you close your eyes, coupled with the possibility of total failure. So the stakes are high. As they should be. Once I’ve had the initial idea and the surge of energy that comes with it I find that I usually end up in a slump. Any attempt to write down any words or even letters, be it in a notebook or in a document on the computer, seems futile and hopeless. Nothing comes close to capturing that idea and that surge of energy I experienced thinking about the play earlier.

Even though I’ve written plays before it’s always the case that I’ve never written this particular play and story before. So while all that experience is really helpful in a way it’s still not the same as knowing how to do it this time around. For me the writing process changes from project to project as well. Sometimes doing research helps, sometimes it’s just procrastinating; sometimes reading other plays helps, sometimes it makes me even more scared of writing; sometimes just forcing myself to write lines of dialogue without even knowing the characters is the best way of getting started, sometimes I need to develop the characters before I start thinking about dialogue. So there are no shortcuts, there’s just the long road of work and despair leading to the first draft.  

Getting the first draft down on paper can feel like the biggest challenge. To try and fool my brain and get around the frustration and stress of it I now start with a version 0, before the first draft and somehow that helps. At least for now.

So I should really get back to trying to get some words down on paper for the version 0 I’m working on right now. But I’m being kind to myself at this stage. If I can get a page of shitty dialogue down in a day, that’s a win! I always write shitty dialogue at some point in the process, so might as well get it over and done with early on.  

lördag 14 september 2019

Hur var det egentligen, här och då? [Swedish only]


Jag gör som bäst de sista ändringarna i en sexdelad radioserie som ska spelas in för Svenska Yle under slutet av året och, enligt planerna i skrivande stund, sändas våren 2020.

Idén till den här serien, som utspelar sig sommaren 1759 i Åbo, föddes när jag första gången läste Kirsi Vainio-Korhonens fantastiska bok ”De frimodiga: Barnmorskor, födande och kroppslighet på 1700-talet” (gå till närmaste bibliotek och låna den eller slå på stort och köp ditt eget exemplar!) under slutet av 2016. Våren 2018 fick jag ett stipendium av Åbo stad som gav mig tid och möjlighet att läsa in mig på de olika aspekterna av 1700-talet i Åbo och Sveriges östra rikshalva. Kirsi delade generöst med sig tips på böcker och avhandlingar att läsa och jag sökte upp böcker om allt från barnamord och brevskrivande till Åbos historia i bibliotek och på nätet. 
 I början av arbetet kändes det som om det bara var medeltiden och Åbo brand som hade lämnat några spår i staden. När jag rörde mig längs gatorna så var det allt ”efter Åbo brand”. Jag hade bestämt mig för att låta berättelsen utspela sig 1759, så också de platser och hus som hade klarat sig undan Åbo brand (som Klosterbacken) var i de flesta fall ändå byggda i slutet av 1700-talet eller alldeles i början av 1800-talet. Men. När jag började promenera långsammare i kvarteren runt Domkyrkan så upptäckte jag det jag inte hade sett i början. Åbos 1700-tal. Kartan över Åbo centrum från 1756, som finns i Domkyrkoparken. Där såg jag de vindlande gatorna, den ena bron över Aura å och muren med sina byggnader runt Domkyrkan. Jag såg plaketten på Gamla rådhusets vägg som föreställde det föregående rådhuset, en plats där stora delar av min berättelse utspelar sig. När jag besökte det då nyrenoverade Apoteksmuseet och gården Qwensel (cafeets mudcake är den bästa inte bara i Åbo utan i hela landet, just sayin’) kunde jag vandra runt i rummen och föreställa mig livet där, med de möblerna, golven, dörröppningarna och tapeterna. I apoteksdelen kunde jag både se och lukta på samlingen torkade läkeörter som användes, också av den tidens barnmorskor. Längs ån hittade jag plaketten som markerade platsen där Åbo lasarett (Finlands första) hade byggts. När jag grävde vidare visade det sig ändå att det var frågan om den andra byggnaden som lasarettet hade verkat i. Min jakt på information om Åbos första lasarett förde mig till Lasarettsmuseet (som jag inte hade hört talas om innan dess). Det visade sig att lasarettet invigdes 1759, samma år som min berättelse utspelade sig!


Lite i taget samlade jag på mig en mängd intressanta fakta och udda detaljer. En stor del kom aldrig med i berättelsen (bl.a. Herman Spöring) medan andra fick vara med i den första versionen för att sedan strykas och förpassas till högen ratat material (t.ex. koppvaccinationen som tog sina första finländska steg i Åbo under just den här tiden).

Allting i serien är inte heller historiskt korrekt. Det är inte en dokumentär utan en fiktiv berättelse baserad på verkliga personer, händelser och platser. Jag har så långt som möjligt använt mig av riktiga historiska personer, fast jag tagit mig vissa friheter med deras liv och berättelser. Medan det går att hitta flera Åbo-män från den här tiden i t.ex. Biografiskt Lexikon Finland så nämns kvinnorna oftare som en fotnot. ”Han var gift med X” och kanske ett födelseår eller dödsår. Eller så bara ”Han var gift två gånger” utan att namnen på någon av kvinnorna anges. De kvinnorna har jag försökt föreställa mig här, om så för bara en scen. Å andra sidan har inte alla män lämnat avtryck i historieskrivningen heller. Att få reda på namnet på Åbos borgmästare år 1759 visade sig vara mycket svårare än jag hade väntat mig.

Att läsa in mig på 1700-talet som präglades av både stora krig och av upplysningen har fördjupat min bild av Åbo. Det har gett mig en orsak att besöka nya platser i min hemstad, men också fått mig att se på gamla bekanta platser med nya ögon. De två barnmorskorna i serie, Maria och Catharina, är båda verkliga personer och bara två av de många finländska barnmorskor som Kirsi berättar om i ”De frimodiga”. Nu när jag går längs ån och i kvarteren runt Domkyrkan så tänker jag på att fast staden inte längre ser ut som den gjorde 1759 så var det ändå här de rörde sig, på väg för att besöka en gravid kvinna eller på väg hem från en förlossning. Jag hör historiens vingslag, eller åtminstone ekot av deras steg längs kullerstenarna, tydligare nu är förut. 


söndag 18 augusti 2019

Dramaslam? What’s that?


On Thursday I took part in a Dramaslam arranged by Labbet at Svenska Teatern in Helsinki, as part of the city wide Night of the Arts. Like it sounds, dramaslam is a riff on poetry slam, but there’s no competitive element to it. Basically it involves the playwright reading from their own unperformed play (sometimes even unfinished play) until the gong sounds and then they stop. The idea is to read everything on the page, stage directions, characters names and lines. The MC gives the audience a short introduction to the story and a bit of context (where in the play the writer is reading from, what’s happened just before, who the main characters are, etc) based on the particular play. I’ve taken part in slams where you’ve had 5 minutes to read and ones where you’ve had 10 minutes to read. The point is that you have to read the whole time. If you get through the pages you’ve prepared before the time is up you go back and start again from the beginning. When the gong sounds you stop, even if you’re in the middle of a sentence.

Me and the gong mid-slam. Photo: Harriet Eriksson
At the Dramaslam I read out bits of a play that I’ve been working on as part of my 12-month grant from Svenska Kulturfonden. It doesn’t have a title, or even really a working title (it’s had several working titles but they’ve all been wrong, so I’m back to “Working title” being the working title). In many ways the play is very different from the kind of plays I’ve written up until now. It does have scenes but they’re more like quick snapshots interspersed among passages that are more narration than dramatic action or dialogue. It has characters (lots of them actually) but they’re more representations of a community, sketches perhaps, than traditional realistic characters. The fact that it’s such a different script (for me) is the main reason I chose to read from it, rather than from any other unperformed script in my desk drawer. The play is still in its first versions and I’d been thinking about changes (let’s be honest – cuts) that needed to be made in the second half. So, the Dramaslam was an excellent reason to do some very hard and rough cutting in the second half and see what that left me with. It turns out it was the right thing to do and helped me get my head around how to rewrite the whole second part.   

Since I’m not an actor I always feel self-conscious reading my own lines for other people. What I’ve come to realise over the years is that “performing” the parts when you’re reading at a Dramaslam doesn’t necessarily make it a better experience for the people listening. That insight has taken the pressure of “acting out the parts” off me and has given me something very concrete to focus on (which helps with the nerves): Just speak the words slowly and clearly. The audience will do the rest.