torsdag 2 april 2020

Ska vi se på inspelad teater nu?


Jag har sett en del live captured och live streamed teater, och eftersom det just nu är väldigt på tapeten tänkte jag dela med mig av några personliga iakttagelser och tankar om formatet. Det här är ett ämne som det har skrivits och skrivs böcker och avhandlingar om, menjag håller mig till mitt alldeles personliga tyckande i det här fallet.

Teater är bäst live. Aboslut. Att se en inspelad föreställning är inte samma sak som att uppleva samma föreställning i samma rum som skådespelarna och tillsammans med den övriga publiken. Något går förlorat längs vägen. I en inspelning är det någon annan som väljer vad du ser, på gott och ont. Du missar oftare helhetsbilden av scenen men kan å andra sidan få flera närbilder än du skulle få om du satt i salongen. Själv tänker jag i första hand på inspelade föreställningar som en chans att se en föreställning som jag annars inte skulle ha möjlighet att se eller en chans att få se pjäser iscensatt som sannolikt inte kommer att dyka upp på repertoarerna här hemma i Finland. Och allt som oftast så ger det mig mera att se inspelning än att läsa om föreställningen i recensioner eller artiklar. Så, för att vara det näst bästa alternativet är inspelningar ganska bra.

Jag kan inte påstå att jag vet någon om finesserna kring att filma och klippa men jag kan åtminstone konstatera att det finns olika sätt att göra det på när det gäller att spela in teaterföreställningar. En stor skillnad är ifall inspelningen tar in publiken eller inte. I vissa fall kan man både se och höra publiken, medan andra helt och hållet fokuserar på scenen (och kanske inte ens har haft någon publik vid inspelningstillfället). Personligen föredrar jag en närvarande publik, eftersom det ger en starkare känsla av kollektiv upplevelse. Plus att det känns bättre att skratta tillsammans med andra, till och med fast de inte är i samma tid eller rum som jag själv. Vissa inspelningar kommer med en introduktion innan föreställningen börjar eller en intervju eller mini-dokumentär i pausen. Andra visar bara föreställningen och inget annat. Allt som oftast läggs det inga effekter på materialet, men jag har också sett inspelningar där man har visat två bilder parallellt, för att återge en dialog där man vill visa både den som talar och den som reagerar samtidigt istället för att göra snabba klipp mellan de två. Eller där två olika bilder från ett och samma scenbyte har lagts ovanpå varandra. I de flesta fall filmas det framifrån, för att återskapa publikens perspektiv föreställer jag mig, men beroende på en hurdan scen det är frågan om kan det också åtminstone stund- eller scenvis göras på andra sätt.

I det senaste avsnittet av podden Three On The Aisle talades bl.a. om inspelade föreställningar och vilken grad olika sorters föreställningar lämpar sig för inspelning. Om mindre och intimare föreställningar med färre skådespelare fungerar bättre än stora föreställningar på stora scener, med tanke på format och antal kameror, etc. Jag tycker jag har sett lyckade inspelningar av både och, det sagt utan att ha jämfört med hur föreställningarna fungerade live. För mig beror en lyckad inspelning inte i första hand på föreställningens format.

Personligen påverkas min upplevelse mera av sammanhanget. Jag tycker bäst om att se inspelade föreställningar på bio, både eftersom det kommer närmast att återskapa känsla av teaterbesök och eftersom ljud- och bildkvalitet är bättre än hemma hos mig. De gånger jag sett föreställningar hemma har jag oftast sett dem via min TV, som har större skärm och bättre ljudkvalitet än min laptop. Risken med att se hemma är för min del att jag blir distraherad av något och inte fredar tiden till att bara se på föreställningen och inte göra något annat. En annan aspekt som spelar in för mig är också min relation till den aktuella scenen. Om det är en teater och scen jag har besökt och tidigare sett föreställningar på ger det mig en starkare närvarokänsla än en helt främmande scen. Det är också en av orsakerna till att jag tycker om att få se delar av salongen och publiken innan föreställningen börjar, eller under pausen.

Så, njut av (gratis)utbudet av inspelade föreställningar men kom ihåg att gå och se teater live när teatrarna öppnar igen!

fredag 3 januari 2020

#52PlaysByWomen in 2019


In 2019 I did the #52PlaysByWomen challenge, going to see, reading or listening to a play by a female writer each week of the year. I deliberately spaced it so that I did one a week, mainly to try and see what that kind of routine would do to my week and my own work.

My plan for the year was to read playwrights that were new to me, and get my hands on plays that I’d heard about on social media but never actually read. This meant buying a lot of scripts since unfortunately, the “plays” section at my local library (or any library I have access to) contains basically no contemporary international plays.

So, some of my personal stats for 2019 (or at least estimates). Out of the 52 plays:
-       I read 33 in script form, watched 10 productions and listened to 9 radio plays (radio turned out to be a good friend in this challenge)
-       37 plays were by UK or American writers, 11 by Finnish writers and 3 “others” (Australian, Belgian and Swedish)
-       43 were from the 2010s, 4 were from the 2000s and 5 were older than that (1900s).
-       47 were original plays and 5 were adaptations of previously existing stories (novels, etc).
-       Some writers I read more than one play by and around 20 of the writers were people I read for the first time.      

Reading (and seeing and listening to) these plays, and regularly interacting with plays in this way, felt like a continual shot of energy. Even though I didn’t specifically seek out as broad a range of plays and styles as possible that’s what I ended up getting, just because of the range of writers. Some of them were amazing reading experiences (“Can you writer like THAT?”), some of them in every sense traditional and no less great writing. As a writer it kept me alert to the range of possibilities inherent in theatre.

Several were plays and writers I’d been curious about but never had a specific reason to read up until then. So the challenge definitely helped me priorities in my reading, and gave my play reading structure during the year. And I didn’t limit reading to only plays by women, I read other works as well, but I think a lot of the plays I interacted with during the year (and which I feel a better writer for having encountered) would never have reached my “to read” pile if it wasn’t for #52PlaysByWomen.  

If I were to do it again (I’m still undecided) I’d take a slightly different approach and I’d want to read classics and I’d want to re-read plays. Since there’re always so many plays and books to read, re-reading seems indulgent, but for some reason I’m in a phase were I feel the need to go back and revisit plays that I’ve read in the past. To see how they strike me now, if they’ve changed or if I’ve changed.

torsdag 19 december 2019

What’s happening in 2020?

As the holidays get closer I suppose it’s natural to not only look back on the year that’s passed but also think ahead to the year that’s about to start. Financially there are question marks and I’ll be doing funding applications throughout the year to try and get rid of them. Putting all economical concerns aside here are the things I’m going to do and going to try to do during 2020:

Since I have not one but two (!) plays programmed for autumn 2021 (there might even be a third one…) I will be doing lots of writing and even more rewriting during 2020. Hopefully there will be workshop sessions with the actors at some point to help make those scripts as good and solid as possible (since R&D/workshops aren’t really a standard part of the commissioning process here there are no guarantees). 

The six part audio drama series I’ve work on for almost 18 months finished recording in November and is being edited at the moment. If everything goes according to plan it is going to be sent out into the world late spring/early summer. Writing a series (even if it’s just 6 episodes) has been one of the most challenging things I’ve done so far, so I’m both eager to hear the finished result and nervous about the reception. A lot of people have been telling me that it would work well as a TV-series, so I’ll try and explore those possibilities further as well.

I’m also producing a rehearsed reading of a play of mine during the spring. It’s a play that’s very close to my heart, but after making the rounds at the theatres it’s become quite clear that no one is going to produce it. So, before I let go of it and lay it to rest in the desk drawer I want to give it a proper outing.

A couple of months ago I went to a lecture about, among other things, language death. The question of why people stop using their own language or refuse to pass it on to their children/the next generation got me interested. My plan is to explore those questions, and the consequences of the choices we make with regards to language, by writing a play about it. If I can get a first draft done during the year I’ll be happy with that.

The biannual international radio play competition run by the BBC World Service and the British Council has it’s deadline at the end of January and for the first time I have a play I want to submit, so there will rewriting and polishing of that script going on right at the beginning of the year.

Sapho the dramaturgicat looking over a script.
So, there are lots of things to be getting on with during 2020!  A part from all this there are new ideas, old ideas, books to read, plays to see, discussions to have, podcasts to listen to and life in general. All with the help of my trusted dramaturgicat of course!