måndag 11 juni 2018

Finns här några jättar?


Uttrycket ”standing on the shoulders of giants” (d.v.s. att bygga vidare på det som andra gjort tidigare) lär härstamma från 1100-talet. Jag har inte reflekterat över uttrycket, eller vilka jättarna vars axlar jag står på är, i någon större utsträckning. För ett tag sedan stötte jag på en mutation av det i en artikel av den amerikanska dramatikern Diana Son, där hon skrev om att upptäcka en rad på sin tid framgångsrika (anglosaxiska) kvinnliga dramatiker från 1600-, 1700- och 1800-talen. Hon konstaterat att det skulle haft en enorm inverkan på henne att som ung känna till de här kvinnorna och deras framgång, att ha haft möjlighet att se någon av deras pjäser spelade. Hon citerar sin kollegas tankar: ”If I had come into this world of playwriting thinking that I was standing on the shoulders of these women, and not always feeling like ’I will try to write a play and somebody will think: It’s pretty good for a girl.’”



Eftersom jag redan under högstadie- och gymnasietiden närde ett intresse för teater och samtidigt för skrivande så var det kanske inte så konstigt att jag sökte mig till huvudbiblioteket i Åbo för att botanisera bland pjäserna på deras hyllor. Jag visste inget om vad man ”borde” läsa eller känna till men jag har ett vagt minne av att jag läste bl.a. Pirandellos ”Sex roller söker en författare”, Millers ”After the Fall”, Shepards ”Buried Child”. Kanske nån Pinter eller Shakespeare. (Det skulle vara väldigt intressant att nu efteråt se sin egen lånehistoria!) Antagligen förstod jag inte särskilt mycket av det jag läste, men det har ändå en slags inverkan. Så här kan en pjäs se ut, eller så här. Det här kan man skriva, eller det här. (Det är fortfarande en av de mest svindlande upplevelserna idag, att läsa en pjäs och tänk: Kan man göra det här?)

Första gången jag besökte London var våren jag skrev studenten (så efter att jag hade haft min första uppsättning). Jag hade tagit reda på att det fanns en bokbutik som bara sålde teaterböcker så det var ett självklart resmål. Där köpte jag tre pjässamlingar: en av Tennesse Williams (jag tror jag hade sett ”Sweet Bird of Youth” som film version på TV ), en av Eugene O’Neill (jag tror att jag hade läst, eller åtminstone läst om, ”Lång dags färd mot natt” och tänkte väl att man ”borde” ha läst honom). Den tredje samlingen är jag inte lika säker på, det kan ha varit Frank Wederkind (för att jag hade hört talas om ”Vårens uppvaknande”) eller det kan ha varit något helt annat.

Det jag inte läste var inhemska pjäser eller pjäser av kvinnor. Utbudet av dem var försvinnande litet på bibliotekets hyllor då, och jag förstod inte heller att leta efter dem. Det tog många år innan jag hörde talas om Wecksell och ”Daniel Hjort”, trots att den anses vara vår finlandssvenska klassiker (i singular, jag vet). Inte visste jag att Runeberg hade skrivit dramatik. Jag hittade inga jättar vars axlar jag kunde stå på där. Jag var inte snabbare att orientera mig när det gällde kvinnliga dramatiker. På sitt sätt är det här nedslående, att kvinnliga dramatiker har glömts bort, åsidosatts, inte ansetts vara lika bra eller ”konstnärliga” som manliga dramatiker (för att de skrivit barnteater eller skrivit om ”kvinnosaker”) och att det inte finns något finlandssvenskt kanon för nya dramatiker att förhålla sig till, ta spjärn mot (svenskarna har Strindberg och norrmännen har Ibsen). I och för sig är kanon alltid exkluderande, så det är inte utan sina goda sidor att vara kanon-lös. Samtidigt betyder det väl att det finns plats att definiera sin egen kanon, sina egna jättar. Ingens lista behöver se ut som någon annans.

De finns många dramatiker som jag idag imponeras av, mina jättar, fast jag inte klättrat upp på deras axlar utan än så länge bara går i deras fotspår, på vägar de har röjt i sitt anletes svett för att skapa plats på scenerna både för nyskrivna pjäser och för pjäser skrivna av kvinnor.

torsdag 17 maj 2018

Eftersom ingen frågade ska jag berätta /// Since nobody asked I’ll tell you


För första gången i mitt liv är jag i den otroligt lyxiga positionen att jag under drygt ett år framöver kan ägna mig åt att skriva på heltid. Det är tack vare både en pjäsbeställning och ett arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden. Jag har drömt om den här, att få ägna mig åt att skriva på heltid, i nästan femton år. Det är ett privilegium, inte tu tal om saken. Så, som en förkylning första dagen av sommarlovet kommer tvivlet och frågorna och hopplösheten. Hur ska jag någonsin klara av det här? Hur ska jag kunna få ner idéerna i mitt huvud på papper så att någon annan förstår dem? Varför tror jag att de berättelserna som fascinerar mig kommer att intressera någon annan ens lite grann? Och det här är bara måndag.

När jag drabbas av sådana här skov, för det är inte första gången, det är bara värre är förut den här gången, så är ett av mina botemedel att ty mig till andra dramatiker och författare. Då känns det skönt att läsa vad de skrivit om sitt arbete, sina processer, sina med- och motgångar. Jag har en särskild samling böcker i hyllan som är texter av och intervjuer med dramatiker om skrivande. Jag lyssnar också på bl.a. The Royal Court Playwrights Podcast, där Simon Stephens intervjuar dramatiker. Det var den jag tog till den här gången och lyssnade på intervjuer med kvinnliga dramatiker i olika åldrar. En av frågorna han ställer i åtminstone ett par av intervjuerna är ”Vem skriver du för?”.

Jag har aldrig formulerat för mig själv vem jag skriver för, men jag inser att just nu är det en ypperlig fråga. För den handlar inte om mig, frågan handlar om något utanför mig, och jag vill verkligen komma ut ur mitt eget huvud. De dramatiker som intervjuas kommer med olika svar, som alla på sina sätt öppnar för vidare diskussioner om hur man ser på skrivande, på teater, på sin publik. Jag tänker på den senaste pjäsen jag skrivit, ett hjärteprojekt som jag arbetat med i över fem år vid sidan av diverse andra arbeten och projekt. Pjäsen kommer inte att sättas upp, inte för att den nödvändigtvis är dålig eller ointressant, den passar bara inte in i någon modell. För liten i sitt anslag för att spelas på en stor scen, men den behöver för många skådespelare för att spelas på en liten scen.

Så vem är det jag skrev och fortsätter skriva den här hopplösa pjäsen för? Jag gör det för mitt eget höga nöjes skull, det kan jag inte sticka under stol med. Skulle jag inte vilja göra det skulle det inte finnas någon orsak för mig att göra det. Men. På ett annat plan så gör jag det också för personerna i berättelsen, så att det inte ska vara fångade i mitt huvud utan får komma ut och får finnas i världen utanför mig, också om det bara är på papper i min skrivbordslåda. För mina synders skull måste jag berätta deras historia, för det finns ingen annan som känner dem och kan göra det. Om jag inte gör det är det ingen som gör det. Och så kan vi inte ha det.

Medan jag lyssnar vidare på dramatiker som pratar om varför de skriver, var de fick sin början och delar med sig av sina erfarenheter av regissörer, av repetitioner, av livet, så börjar stormen inuti mig avmatta. För jag är inte ensam med något av det jag kämpar med. Allt man gör och skriver blir inte bra, inte ens efter att man skrivit om det femton gånger, allting lyckas inte, allting behöver inte lyckas, man kan lära sig något av arbetet och processen ändå. Det känns bra. Det känns bra att ge sig själv lov att misslyckas, både i sitt skrivande och som människa. Så jag ska bara fortsätta skriva. Det är det enda jag kan göra, det är det enda som hjälper mot alla tvivel.

Ta ett djupt andetag och skriva!

///

For the first time in my life I’m in the incredible position of being able to write full time for the coming year and a bit. It’s thanks to both a commission and a grant from Svenska Kulturfonden. I’ve dreamed about this, to write full time, for almost fifteen years. It’s a privilege, no question. So, like a cold on the first day of the summer holiday I’m struck by doubt and questions and hopelessness. How am I ever going to do this? How am I going to get those ideas out of my head and onto paper in a form that anyone else understands? And why do I think that the stories that fascinate me are going to interest anyone else in the slightest? And it’s just Monday.   

When I’m struck by these moods, because this isn’t the first time it’s happened it’s just worse this time, one of the things I do is look to other playwrights and writers. It feels comforting to read what they’ve said about their work, their processes, and their ups and downs. There’s a special section of my bookshelf dedicated to books with texts by and interviews with playwrights about writing. I listen to as well, among others to The Royal Court Playwrights Podcast as well, where Simon Stephens interviews playwrights. That’s where I turned this time, listening to interviews with a range of female playwrights. One of the questions he asks in at least a couple of the interviews was “Who do you write for?”.  

I’ve never consciously formulated an answer to the question of who I write for, but right now it’s a great question to sink my teeth into. Because it’s not about me, the question is about something outside myself, and I really want to get out of my head. The interviewed playwrights give their different answers, which can lead to different discussions about how you think about writing, about theatre, about your audience. I start thinking about the last play I’ve written, a passion project I’ve worked on for over five years, in between jobs and projects. It’s a play that’s not going to be produced, not necessarily because it’s bad or irrelevant, it just doesn’t fit an easy model. Too small in its scope to be suitable for a big stage, but it needs too many actors to be done on a small stage.

So who is it I’m writing, and continue to write, this doomed play for? I do if for my own enjoyment, I can’t deny that. If I didn’t want to do it there would be absolutely no reason for me to do it. But. On another level I keep writing the play for the people in the story, so that they won’t be trapped inside my head, so that they can come out and exist in a world outside of me, even if that world is just the drawer of my desk. For my sins I have to tell their story, because nobody else knows them. If I don’t do it nobody else will. And I can’t have that.

As I continue listening to playwrights talking about why they write, how they got started and share their experiences of directors, rehearsals and life, the storm inside me starts to subside. Because I’m not alone with any of the things I’m struggling with. Everything you do or write isn’t great, not even after you’ve done fifteen drafts, not everything succeeds, not everything has to succeed, you can still learn from the work and the process. That thought feels good. It feels good to give yourself permission to fail, both as a writer and as a human being. So I’ll just keep writing. It’s the only thing I can do, the only thing that helps when it comes to doubts.

Take a deep breath and write.

måndag 5 mars 2018

Common threads



During the past few days I’ve been catching up with the second season of the Royal Court Theatre’s Playwright’s Podcast. Even though I’m not familiar with (i.e. haven’t read or seen the work of) all the playwrights on the podcast I find it both inspiring and liberating listening to them talk about their work, about theatre and writing, about how they got there. It‘s similar to the feeling I had when taking part in World Interplay in 2007 and for the first time met people my own age who wrote for theatre. It was a mix of joy and relief. Interestingly both of these experiences are distanced from my day-to-day life, by geography, language and culture. But perhaps that’s part of that strange feeling of relief, knowing that my baggage (or lack thereof) doesn’t count, people are reacting to me as a person, and to my texts as texts. In a way it’s like being allowed a new beginning. But that wasn’t what I intended to write about.

One of the questions that keep popping up in this series of the podcast is what the writer’s first and last (i.e. current) script have in common. Since it isn’t very likely I’ll be invited onto the podcast I’ll just go ahead and ask myself that question, because I think it is really interesting, and it is a different way of thinking about my own writing and the stories I’m drawn to and keep (re)telling. Giving full time writing a go, until my savings run out, has given me the need to as well as the space to think about my writing and myself as a writer, as a playwright, as a storyteller.

My first play (which isn’t actually the first play I wrote but for different reasons it’s become my “first” play in the story of me as a writer) was a story about suicide. I wrote it in my teens and it got produced by a local student theatre group when I was 17 years old, it was about half an hour long and had four characters (well, six characters, but two of them were a technical necessity and I didn’t have the tools to solve the problem in any other way than bringing characters onstage). The play starts with a young girl taking her last breaths and dying and her older sister finding her dead. From there the play follows the two sisters, the younger one stuck in a sort of purgatory, constantly questioned and almost bullied by a man in black (cliché, I know, but I’ve forgiven my 16 year old self for not knowing that at the time), and the older sister who goes through a series of session with her psychologist. The younger sister is questioned about her suicide while the older sister tries to come to terms with the younger sister’s decision to end her own life. In the end they both move on, in different ways, and one perhaps towards a more calm future than the other.

My most recent play, the play I’m working on at the moment, is a play that’s been with me for years and years. It’s a story about a women in her 30s losing both parents and having to deal with the inheritance left her, her own emotional connection to the place she grew up in and starting her own family. I can’t really say anything else about it because I don’t really know, and it might all change in the current re-write. But what struck me when I started thinking about what these two plays have in common is that they are about dealing, successfully or unsuccessfully, with trauma, about moving on with your life, or trying to. What’s even more interesting is that when I think about other plays I’ve written the same theme seems to be present there too. Not in all plays, by no means, but enough of them for me to think that maybe that is one of the stories, or questions, problems, I’ve been coming back to again and again since I first started writing plays over 15 years ago. Writing this I’ve realised that another thing they have in common is issues with time, but that’s for another time.

Now, if somebody had asked me “What do you write about?” or “What are your themes as a writer?” I probably wouldn’t have come up with this answer, I probably wouldn’t have come up with an answer at all to be honest. It just goes to show that sometimes you need somebody to ask you the right question. And that it isn’t always the answer that’s the point, sometimes looking for it is more rewarding than finding it, as nothing is ever permanent but keeps shifting as you move through life while the world around you moves too.