torsdag 30 oktober 2014

Undervisa dramatik /// Teaching playwriting


Den här hösten har jag i två olika sammanhang undervisat dramatik och om inget annat så har det förnyat min respekt för alla de personer som jag har haft förmånen att blir handledda av i mitt eget skrivande. För i dramatik finns det en massa regler, samtidigt som det inte finns några regler alls. Kärnan i skrivandet är att berätta sina egen berättelser och då är man tvungen att skapa sina egna regler och hitta sin egen väg. Jag drar mig för att undervisa (vem som helst om vad som helst) eftersom jag har svårt att övertyga mig själv om att jag vet något som någon annan skulle kunna applicera på sitt eget skrivande.  Av någon anledning känns alltid min egen erfarenhet och kunskap liten och betydelselös när jag talar med någon som har två, tre eller fyra gånger så mycket livs- och yrkeserfarenhet. Då försöker jag intala mig själv att det är en bra sak att vara oerfaren, fast jag vet att det är mera undantag än regel.

Just nu tänker jag att jag kanske har haft fel utgångspunkt hittills, kanske det inte är frågan om att kunna något som en kan lära andra. Kanske det är frågan om att gå på en vandring, så även om en inte har gått just den här vägen förut så har en vandrat tidigare, och kanske till och med i landskap och klimat som bjuder på liknande hinder. Så det är inte kunskap om den specifika vägen som är viktig utan om hur man vandrar i allmänhet och hur man kan klara sig i olika typer av miljöer.

När jag tänker på de personer på olika håll i världen som har tagit sig tid att läsa mina texter och prata med mig om dem så har det varit just det att de har tagit sig tid och har tagit texten på allvar som har gett mig mest. I de fallen har det förstås alltid varit frågan om personer med betydligt mera erfarenhet än mig, så det har varit lätt att ta till sig deras kommentarer och funderingar. En annan sak som definitivt spelar in i en sådan relation, som i alla andra, är personkemi, och den är svårare att påverka. Vissa personer verkar intuitivt kunna sätta fingret på det en själv kämpar med att formulera. Andra personer kommer med kommentarer som får en att undra om en skickade dem sitt manus eller sin inköpslista. Den läraren vill ingen vara.

Så i slutändan så kan man inte påverka alla aspekter av en situation där man fungerar som lärare. Någon kommer att tycka att det är givande, andra kommer att tycka det är meningslös, inte bara på grund av innehållet utan också på grund av hurdan man är som person. Det är en tanke som paradoxalt nog är skrämmande och tröstande på samma gång.


///

This autumn I’ve been teaching playwriting in two different situations and if nothing else it’s renewed my respect for all the people I’ve had the fortune of having worked with on my own writing. Because when it comes to playwriting there are loads of rules, and there are no rules. At the core of writing is the task of telling your own stories and faced with that task you have to make up your own rules and find your own way. I tend to avoid teaching (anyone about anything) since I find it difficult to convince myself that I know anything that anyone else could apply to their own writing. For some reason my own experience and knowledge feels small and meaningless when I’m faced with someone who has two, three or even four times as much experience, from life and this line of work, as me. When that happens I try to convince myself that it’s a good thing to be inexperienced, even though I know that is more of an exception than a rule.

At the moment I’m thinking that maybe I’ve come at this from the wrong end, maybe it isn’t about knowing something that you can teach others. Maybe it’s a question of going on a walk, so that even if you’ve not gone on this particular walk before you have gone on walks, and maybe even in a landscape and climate that provides similar obstacles. So then it isn’t knowledge of the particular walk that’s important, but rather knowledge about how one walks in general and how one survives in different types of surroundings.  

When I think about the people in different places around the world that have taken the time to read my scripts and talk to me about them, it’s always been that, that they’ve taken the time and taken my script seriously that’s helped me most as a writer. In all of those cases it has of course been a question of people who have been considerably more experienced than me, so it’s been very easy to take their comments and questions on board. Another thing that definitely plays a part in a relationship like this, like any relationship, is chemistry, and that is difficult to work on. Some people seem to intuitively be able to put their finger on what you’ve been struggling to try and formulate. Other people ask you questions that make you wonder if you really did send them your script and not you shopping list. Nobody wants to be that teacher.

So in the end you can’t affect all the different aspects that make up a teaching situation. Someone is going to find it great and someone else is going to find it pointless, not only because of the content but also because of who you are as a person. That’s a thought that paradoxically manages to both scare and comfort me at the same time.

tisdag 21 oktober 2014

Tid /// Time

Tid. För det mesta tycker jag att jag har för lite av den. Just nu tycker jag att jag har inte har tillräckligt med tid för att skriva på någon av mina pjäser. Å andra sidan har jag uppenbart tid att skriva det här. Samma fenomen dyker upp i en annan del av mitt liv: jag kan var hur pank som helst men jag hittar alltid pengar till choklad. Så, då är det kanska frågan om att prioritera? Det är svåra att prioritera det arbetet som inte ger ett direkt, synligt resultat, när det finns e-post att svara på, samtal att ringa, ansökningar att skriva. Den här texten får vara mitt lilla uppror mot alla måsten, och sen, snart, bara det lugnar sig, så ska jag viga en hel dag åt mitt eget skrivande.

///

Time. Most of the time I feel like I've got too little of it. Right now I feel like I haven't got enough time to work on one of my plays. On the other hand I've obviously got time to write this. The same phenomenon appears in another part of my life: I can be completely broke but I'll always find money for chocolate. So, maybe it's just a question of prioritising then? It's difficult to prioritise the work that doesn't produce a concrete result straight away when there are e-mails to answer, phone calls to make, applications to write. This text can be my little revolt against all the "have to"s, and then, soon, when things aren't quite so hectic, then I'll dedicate a whole day to my own writing.