måndag 12 februari 2018

Post-production blues


Det blir alltid ett slags tomrum i ens liv när ett projekt tar slut, när sista föreställningen är spelad, scenografin rivs för sista gången och kläderna tvättas och packas undan. Samtidig ger det också möjlighet att som dramatiker se tillbaka över både processen och resultatet, fundera kring de val man gjort och hur de fungerat på scen. Ofta är det först när föreställningen verkligen spelas som man ser om manuset håller eller inte.

Aderton spelade sina sista två föreställningar i Åbo i lördags och jag hade möjlighet att se föreställningen två gånger på raken. Innan det här hade jag sett den två gången, dels premiären, dels en av de sista föreställningarna i Ekenäs. Den stora insikten för mig, och det här var något jag inte hade tänkt mig eller insett medan vi arbetade med manuset, var att det på många sätt är Fanny som blir föreställningens emotionella hjärta. För fast temperaturen i rummet ändrade när Ebba sjöng så var det Fannys sång i slutet av andra akten som knäckte mig varje gång. Det som också blev väldigt tydligt på scenen var hur starkt stämningen från just den scenen med Fanny bar över till Ebbas och Herberts sista scen. Där fanns en helt annan laddning än jag hade kunnat föreställa mig.

Musiken är förstås ett viktigt element i föreställningen och något som inte kommer till sitt rätt i manuset. Flera gånger har jag tänkt på vilket otroligt jobb Sanna Himmelros har gjort både med att leta fram och välja sånger och med att skriva ny musik. Så många av texterna passar så bra in i berättelsen att man kunde tro att de alla är skrivna uttryckligen för den här föreställningen.

Det som trots allt imponerat allra mest på mig varje gång jag sett föreställningen är skådespelarnas förmåga att vara sårbara på scen. Det talar om en otrolig känsla för stämning och situation, för att inte nämna scennärvaro att kunna spela känsliga partier ärligt.

Så, jag kan bara vara tacksam för att jag har fått vara med om den här produktionen med så många otroliga människor på och bakom scenen.

///  

The end of a project always leaves a void in one’s life. The last show is over, the set is torn down and the costumes are washed and put away. At the same time it offers the opportunity to look back over both the process and the finished production and as a playwright think about choices made and how they’ve worked out on stage. A lot of the time it isn’t until the play is performed you’re able to see if the script really holds up or not.

The last to performances of Aderton [Eighteen] took place last Saturday in Turku and I had the opportunity to see both shows back to back. Before that I’d seen it twice, opening night and one of the last performances in Tammisaari. The really big insight for me personally, and this is something I didn’t understand or predict as we were working on the script, was that in many ways Fanny becomes the emotional heart of the play. Even though the temperature in the room changed when Ebba sang, it was Fanny’s song towards the end of the second act that broke me every time. Something else that became very clear on stage was how much the mood of that particular scene with Fanny carried over into Ebbas’s and Herbert’s last scene. It was saturated in a very different atmosphere to what I’d been able to imagine while working on it.

The music is obviously a very important element of this production and something that comes into its own in the production, rather than on the page. Again and again I’ve been struck by the amount of work Sanna Himmelros has done in tracking down  and choosing, as well as writing new music. So many of the lyrics fits so well into the story that you’d think they were written for it.

In the end, what has impressed me most every time I’ve seen it is the actors’ ability to be vulnerable on stage. It speaks to an incredible sense of atmosphere and situation, not to mention stage presence, that they play the delicate moments with so much honesty.

So I can only be deeply grateful for having had the chance to be part of this production with so many fantastic people on and behind the stage.