DEAD LINES...

Det har varit tyst här på bloggen ett tag och det beror i första hand på att min kalender är full av dead lines just nu och de kommande månaderna. När det inte ännu är panik (bara nästan) intalar man (läs: jag) sig själv att det nog löser sig, att man bara behöver sova på saken och så kommer nog idéerna, tankarna, insikterna och texten när det behövs. Det känns lite som att spela rysk roulett. Bara för att det hittills har löst sig oftare än det inte har löst sig så finns det förstås inga garantier för att det gör det den här gången. Allt kan åt skogen. Ordentligt. 

När jag studerar min kalender så inser jag att jag måste tänka på hösten som ett maratonlopp. Visserligen har jag aldrig sprungit ett maraton, men jag förställer mig att det är ganska tungt. Så, det är ingen idé att bränna allt sitt krut nu, utan istället försöka hålla en jämn och stadig takt för att klara sig hela vägen över mållinjen. 

Egentligen har det här problemet, om man vill se det så – eller utmaningen, om man vill se det så förstås uppstått i ett mycket tidigare skede. Ett skede när man har tänkt: ”Visst hinner jag med det där, det är väl inga problem, det är långt tills dess, det löser sig.” Oftast för att man har fått en bra idé som man inte kan, eller ens vill släppa. Eller för att man får ett erbjudande man inte kan tacka nej till. Bostadslånet ska ju betalas av varje månad. Så ibland betyder det att man har fyra olika jobb eller projekt i olika faser på en gång. Andra gånger har man bara ett. Just nu ser jag fram emot andra gånger. Fast om allting går som det ska så tar det ett tag före jag är där. 

En annan gång ska jag berätta om gårdagen och hur det var att jobba på rulle, men om jag glömmer: det var skitbra!

///

It’s’ been quite on the blog lately and that’s mainly because my diary is full of dead-lines at the moment, and the next couple of months. When you’re at the stage when this hasn’t led to a state of panic (yet) you (that is to say I) tend to tell yourself that it’s all going to work out, you just need to sleep on it and the ideas, insights and the text will appear when they need to. It almost feels like a game of Russian roulette. Just because things in the past have work out more often than not, there are no guarantees, of course not, that that’s what’s going to happen this time. It can all crash and burn. Big time. 

When I look at my diary I realise I have to think about this autumn as I would a marathon race. Not that I’ve ever actually run one, but I imagine it’s quite demanding. So, there’s no point in burning all one’s energy now, but instead try to keep an even, steady pace to be able to make it all the way across the finish line. 

Really, this problem, if you want to look at it that way – or challenge, if you want to look at it that way, developed at a much earlier point. A point where one thinks: “Yeah, sure, I’ll have time for that, that shouldn’t be a problem, lots of time ‘til then, it’ll work out.” In most cases because you’ve had a great idea that you just can’t, or don’t even want to, let go off. Or because you’ve been made an offer you couldn’t refuse. The mortgage has to be paid every month. Some times that means having four different jobs or projects at different stages at the same time. Other times it means having one. At the moment I’m looking forward to other times.  Although, if everything goes according to plans, it’s going to be a while until I get there. 

Some other time I’ll write about yesterday and what it was like working on a roll (sorry - pun intended), but if I forget: It was brilliant!