torsdag 17 maj 2018

Eftersom ingen frågade ska jag berätta /// Since nobody asked I’ll tell you


För första gången i mitt liv är jag i den otroligt lyxiga positionen att jag under drygt ett år framöver kan ägna mig åt att skriva på heltid. Det är tack vare både en pjäsbeställning och ett arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden. Jag har drömt om den här, att få ägna mig åt att skriva på heltid, i nästan femton år. Det är ett privilegium, inte tu tal om saken. Så, som en förkylning första dagen av sommarlovet kommer tvivlet och frågorna och hopplösheten. Hur ska jag någonsin klara av det här? Hur ska jag kunna få ner idéerna i mitt huvud på papper så att någon annan förstår dem? Varför tror jag att de berättelserna som fascinerar mig kommer att intressera någon annan ens lite grann? Och det här är bara måndag.

När jag drabbas av sådana här skov, för det är inte första gången, det är bara värre är förut den här gången, så är ett av mina botemedel att ty mig till andra dramatiker och författare. Då känns det skönt att läsa vad de skrivit om sitt arbete, sina processer, sina med- och motgångar. Jag har en särskild samling böcker i hyllan som är texter av och intervjuer med dramatiker om skrivande. Jag lyssnar också på bl.a. The Royal Court Playwrights Podcast, där Simon Stephens intervjuar dramatiker. Det var den jag tog till den här gången och lyssnade på intervjuer med kvinnliga dramatiker i olika åldrar. En av frågorna han ställer i åtminstone ett par av intervjuerna är ”Vem skriver du för?”.

Jag har aldrig formulerat för mig själv vem jag skriver för, men jag inser att just nu är det en ypperlig fråga. För den handlar inte om mig, frågan handlar om något utanför mig, och jag vill verkligen komma ut ur mitt eget huvud. De dramatiker som intervjuas kommer med olika svar, som alla på sina sätt öppnar för vidare diskussioner om hur man ser på skrivande, på teater, på sin publik. Jag tänker på den senaste pjäsen jag skrivit, ett hjärteprojekt som jag arbetat med i över fem år vid sidan av diverse andra arbeten och projekt. Pjäsen kommer inte att sättas upp, inte för att den nödvändigtvis är dålig eller ointressant, den passar bara inte in i någon modell. För liten i sitt anslag för att spelas på en stor scen, men den behöver för många skådespelare för att spelas på en liten scen.

Så vem är det jag skrev och fortsätter skriva den här hopplösa pjäsen för? Jag gör det för mitt eget höga nöjes skull, det kan jag inte sticka under stol med. Skulle jag inte vilja göra det skulle det inte finnas någon orsak för mig att göra det. Men. På ett annat plan så gör jag det också för personerna i berättelsen, så att det inte ska vara fångade i mitt huvud utan får komma ut och får finnas i världen utanför mig, också om det bara är på papper i min skrivbordslåda. För mina synders skull måste jag berätta deras historia, för det finns ingen annan som känner dem och kan göra det. Om jag inte gör det är det ingen som gör det. Och så kan vi inte ha det.

Medan jag lyssnar vidare på dramatiker som pratar om varför de skriver, var de fick sin början och delar med sig av sina erfarenheter av regissörer, av repetitioner, av livet, så börjar stormen inuti mig avmatta. För jag är inte ensam med något av det jag kämpar med. Allt man gör och skriver blir inte bra, inte ens efter att man skrivit om det femton gånger, allting lyckas inte, allting behöver inte lyckas, man kan lära sig något av arbetet och processen ändå. Det känns bra. Det känns bra att ge sig själv lov att misslyckas, både i sitt skrivande och som människa. Så jag ska bara fortsätta skriva. Det är det enda jag kan göra, det är det enda som hjälper mot alla tvivel.

Ta ett djupt andetag och skriva!

///

For the first time in my life I’m in the incredible position of being able to write full time for the coming year and a bit. It’s thanks to both a commission and a grant from Svenska Kulturfonden. I’ve dreamed about this, to write full time, for almost fifteen years. It’s a privilege, no question. So, like a cold on the first day of the summer holiday I’m struck by doubt and questions and hopelessness. How am I ever going to do this? How am I going to get those ideas out of my head and onto paper in a form that anyone else understands? And why do I think that the stories that fascinate me are going to interest anyone else in the slightest? And it’s just Monday.   

When I’m struck by these moods, because this isn’t the first time it’s happened it’s just worse this time, one of the things I do is look to other playwrights and writers. It feels comforting to read what they’ve said about their work, their processes, and their ups and downs. There’s a special section of my bookshelf dedicated to books with texts by and interviews with playwrights about writing. I listen to as well, among others to The Royal Court Playwrights Podcast as well, where Simon Stephens interviews playwrights. That’s where I turned this time, listening to interviews with a range of female playwrights. One of the questions he asks in at least a couple of the interviews was “Who do you write for?”.  

I’ve never consciously formulated an answer to the question of who I write for, but right now it’s a great question to sink my teeth into. Because it’s not about me, the question is about something outside myself, and I really want to get out of my head. The interviewed playwrights give their different answers, which can lead to different discussions about how you think about writing, about theatre, about your audience. I start thinking about the last play I’ve written, a passion project I’ve worked on for over five years, in between jobs and projects. It’s a play that’s not going to be produced, not necessarily because it’s bad or irrelevant, it just doesn’t fit an easy model. Too small in its scope to be suitable for a big stage, but it needs too many actors to be done on a small stage.

So who is it I’m writing, and continue to write, this doomed play for? I do if for my own enjoyment, I can’t deny that. If I didn’t want to do it there would be absolutely no reason for me to do it. But. On another level I keep writing the play for the people in the story, so that they won’t be trapped inside my head, so that they can come out and exist in a world outside of me, even if that world is just the drawer of my desk. For my sins I have to tell their story, because nobody else knows them. If I don’t do it nobody else will. And I can’t have that.

As I continue listening to playwrights talking about why they write, how they got started and share their experiences of directors, rehearsals and life, the storm inside me starts to subside. Because I’m not alone with any of the things I’m struggling with. Everything you do or write isn’t great, not even after you’ve done fifteen drafts, not everything succeeds, not everything has to succeed, you can still learn from the work and the process. That thought feels good. It feels good to give yourself permission to fail, both as a writer and as a human being. So I’ll just keep writing. It’s the only thing I can do, the only thing that helps when it comes to doubts.

Take a deep breath and write.