Aderton recensioner!

Efter premiären kommer recensionena

Premiären av musikteatern Aderton på Kulturhuset Karelia är över, och efter alla applåder, blommor och nyårsraketer återgår livet till vardagen. Men innan vardagen tar över så vill jag dela med mig av två recensioner av föreställningen som har kommit ut idag.

I tidningen Västra Nyland skriver Mikaela von Hellens under rubriken Kvinnor i klasskamp på Karelia. Ni kan läsa hela recensionen här! Hon skriver bl.a. så här:

"Genom välskrivna dialoger får publiken en överblick över det politiska läget, och kan känna av upptrappningen inför den annalkande självständigheten och den efterföljande revolutionen."

Det här är vad varje dramatiker vill höra, det kan jag inte sticka under stol med. Arbetet med dialogen har varit krävande eftersom det har funnits så mycket historiska fakta och information som ska förmedlas, så att publiken har möjlighet att följa med, men utan att scenerna för den skull blir enbart exposition eller en föreläsning om Finlands historia.


"De musikala inslagen består av såväl nyskriven musik av Sanna Himmelroos som äldre verk arrangerade av Marianne Maans, som även fungerar som kapellmästare. Vokalgruppen Nonette fungerar som "orkester", och ackompanjerar stämningsfullt en stor del av föreställningen, ett unikt men välfungerande grepp."
Jag älskar musiken i föreställningen. För mig har det från början varit klart att det här är en berättelse som kan och ska berättas med musik och det arbetet som Sanna och Marianne har gjort upplever jag som ett exempel på synergieffekter inom en teaterproduktion som bäst. Manuset har påverkat musikvalet som i sin tur har påverkat manuset. Fast jag aldrig sjungit i kör är jag svag för körer i teaterproduktioner, något som jag var med om första gången för över tio år sedan. (En lång historia som jag sparar till en annan gång.)

"Trots det mycket tunga ämnet lyckas 18 bibehålla en känsla av hopp och framtidstro, utan att bli sentimental eller melodramatisk."
Slutet var en av de svåraste sakerna att komma till rätta med, vilket i och för sig inte är ovanligt. Var ska vi sluta berättelsen? På samma ställe som Anna avslutar i boken? Tidigare? Senare? Hur undviker vi att publiken lämnar salongen med en känsla av förtvivlan och hopplöshet i skuggan av de fruktansvärda saker som skedde? Jag ska inte komma med några spoilers men jag är själv nöjd med hur vi fick ihop det tillslut!


Johan Kvarnström skriver för Arbetarbladet under rubriken Starkt berörande pjäs om unga kvinnors liv i inbördeskriget 1918. Ni kan läsa hela recensionen här! Han skriver bl.a. så här:

"Pjäsen levererar [inte] svartvit sanning, eller rödvit för den delen heller, utan en komplexitet som hör inbördeskrigets historia till."
Jag tror att det här beror dels på att båda sidoran finns representerade, dels på att de finns representerade genom människor. Som jag upplever det gestaltar vi inte kriget, utan upptakten till och följderna av kriget som personerna upplever det, tillsammans med allt annat som pågår i deras liv. Oberoende är det skönt att veta att vi har lyckats på den punkten. Jag vet inte vem som är intresserad av att se o-komplexa berättelser?

"Ett återkommande inslag som väcker både tankar och känslor är paralleller till idag. Nutidsvarianter av motsvarande element förs in skickligt och träffsäkert, tyvärr så att man vill gråta över det tragiska ibland."
En av de sakerna som slog mig medan jag läste Projekt Ines: Fem kvinnor i inbördeskriget var hur lätt det var att känna igen sig i människorna och deras liv. Oberoende av om det gällde mansplaining, att blanda sina språk, ta fotografier av varandra, festa, vara innerligt trött, gå på café eller dras med kärleksstrul. Parallellerna till vår tid har de senaste åren också känts skrämmande tydliga med ökade samhällsklyftor och krig ut i världen som också påverkar våra liv här i världens utkant. Så det har hela tiden funnits en tanke och en vilja att visa på den här parallellerna, utan att för den skull skriva någon på näsan. I ett tidigt skede av processen fanns också tankar och idéer som skulle ha lagt mera fokus på nutidsplanet. Det här sagt i första hand för att påminna om att varje pjäs står på resterna av de versioner av berättelsen som inte skrevs, eller som skrevs och av en eller annan anledning ratades.

Föreställningen spelar i januari och februari i Ekenäs och kommer på ett gästspel till Åbo 10.2. så passa på och se den, för det är nu eller aldrig!