Jag gör
som bäst de sista ändringarna i en sexdelad radioserie som ska spelas in för
Svenska Yle under slutet av året och, enligt planerna i skrivande stund, sändas
våren 2020.
Idén till den här serien, som
utspelar sig sommaren 1759 i Åbo, föddes när jag första gången läste Kirsi
Vainio-Korhonens fantastiska bok ”De frimodiga: Barnmorskor, födande och
kroppslighet på 1700-talet” (gå till närmaste bibliotek och låna den eller slå
på stort och köp ditt eget exemplar!) under slutet av 2016. Våren 2018 fick jag
ett stipendium av Åbo stad som gav mig tid och möjlighet att läsa in mig på de
olika aspekterna av 1700-talet i Åbo och Sveriges östra rikshalva. Kirsi delade
generöst med sig tips på böcker och avhandlingar att läsa och jag sökte upp
böcker om allt från barnamord och brevskrivande till Åbos historia i bibliotek
och på nätet.
I början av arbetet kändes det som om det bara var medeltiden och Åbo brand som hade lämnat några spår i staden. När jag rörde mig längs gatorna så var det allt ”efter Åbo brand”. Jag hade bestämt mig för att låta berättelsen utspela sig 1759, så också de platser och hus som hade klarat sig undan Åbo brand (som Klosterbacken) var i de flesta fall ändå byggda i slutet av 1700-talet eller alldeles i början av 1800-talet. Men. När jag började promenera långsammare i kvarteren runt Domkyrkan så upptäckte jag det jag inte hade sett i början. Åbos 1700-tal. Kartan över Åbo centrum från 1756, som finns i Domkyrkoparken. Där såg jag de vindlande gatorna, den ena bron över Aura å och muren med sina byggnader runt Domkyrkan. Jag såg plaketten på Gamla rådhusets vägg som föreställde det föregående rådhuset, en plats där stora delar av min berättelse utspelar sig. När jag besökte det då nyrenoverade Apoteksmuseet och gården Qwensel (cafeets mudcake är den bästa inte bara i Åbo utan i hela landet, just sayin’) kunde jag vandra runt i rummen och föreställa mig livet där, med de möblerna, golven, dörröppningarna och tapeterna. I apoteksdelen kunde jag både se och lukta på samlingen torkade läkeörter som användes, också av den tidens barnmorskor. Längs ån hittade jag plaketten som markerade platsen där Åbo lasarett (Finlands första) hade byggts. När jag grävde vidare visade det sig ändå att det var frågan om den andra byggnaden som lasarettet hade verkat i. Min jakt på information om Åbos första lasarett förde mig till Lasarettsmuseet (som jag inte hade hört talas om innan dess). Det visade sig att lasarettet invigdes 1759, samma år som min berättelse utspelade sig!
Lite i
taget samlade jag på mig en mängd intressanta fakta och udda detaljer. En stor
del kom aldrig med i berättelsen (bl.a. Herman Spöring) medan andra fick vara
med i den första versionen för att sedan strykas och förpassas till högen ratat
material (t.ex. koppvaccinationen som tog sina första finländska steg i Åbo
under just den här tiden).
Allting i
serien är inte heller historiskt korrekt. Det är inte en dokumentär utan en
fiktiv berättelse baserad på verkliga personer, händelser och platser. Jag har
så långt som möjligt använt mig av riktiga historiska personer, fast jag tagit
mig vissa friheter med deras liv och berättelser. Medan det går att hitta flera
Åbo-män från den här tiden i t.ex. Biografiskt Lexikon Finland så nämns kvinnorna
oftare som en fotnot. ”Han var gift med X” och kanske ett födelseår eller
dödsår. Eller så bara ”Han var gift två gånger” utan att namnen på någon av
kvinnorna anges. De kvinnorna har jag försökt föreställa mig här, om så för
bara en scen. Å andra sidan har inte alla män lämnat avtryck i
historieskrivningen heller. Att få reda på namnet på Åbos borgmästare år 1759 visade
sig vara mycket svårare än jag hade väntat mig.
Att läsa
in mig på 1700-talet som präglades av både stora krig och av upplysningen har
fördjupat min bild av Åbo. Det har gett mig en orsak att besöka nya platser i
min hemstad, men också fått mig att se på gamla bekanta platser med nya ögon.
De två barnmorskorna i serie, Maria och Catharina, är båda verkliga personer
och bara två av de många finländska barnmorskor som Kirsi berättar om i ”De
frimodiga”. Nu när jag går längs ån och i kvarteren runt Domkyrkan så tänker
jag på att fast staden inte längre ser ut som den gjorde 1759 så var det ändå
här de rörde sig, på väg för att besöka en gravid kvinna eller på väg hem från
en förlossning. Jag hör historiens vingslag, eller åtminstone ekot av deras
steg längs kullerstenarna, tydligare nu är förut.
