I ungefär ett års tid har jag varit medveten om att en särskild dag närmar sig våren 2021, närmare bestämt 15 februari. Då är det 20 år sedan min första pjäs spelades för publik. ”Första” är en sanning med modifikation men premiären av Död tid (som pjäsen hette) är en vändpunkt i berättelsen om mig som en skrivande person.
20 år. Det är mera än halva mitt liv – jag fyller 38 år i höst – som jag har ägnat åt att skriva pjäser, också om det är först de senaste åren jag har haft möjlighet att göra det mer eller mindre på heltid. Kanske just för att jag för tillfället skriver på heltid, kanske för att jag börjar ha ett längre perspektiv, har jag mer och mer funderat på min egen process och på vad jag egentligen tycker om teater. Nånstans längs vägen har det uppstått ett sug efter att försöka förstå den här aspekten av mig själv och mitt liv.
Efter att
förra året ha gjort ett första stapplande försök att skriva essä gror nu tanken
på att närma mig mina frågorna och funderingar genom just den formen. Att
skriva prosa om att skriva dramatik. Fortsättning följer i framtiden.
En samling med mina tidiga pjäser publicerad av Labbet r.f.
