Jag står i köksfönstret och
ser ut över den gnistrande insjön när insikten drabbar mig den här försommarförmiddagen.
Första gången jag stod här var i slutet av november, då snön redan hade fallit
och jämnat ut landskapet utanför. Nu är marken bar, björkarna har fått årets
blad mellan de höga raka tallarna, gräset går i gröna vågor ner mot
vattenbrynet. Jag tar in bilden och tänker ”Det är det här de har målat,
nationalromantikerna”. Akseli Gallen-Kallelas Aino-triptyk kunde vara fotografier
tagna här.
Några månader senare, i
början av en ny höst, står jag högst upp på ett berg längre österut i landet
och ser ut över insjön nedanför, över skogen som sträcker sig in i oändligheten
som en horisont. Jag börjar tänka på en målning av Pekka Halonen som jag har
ett vykort av på mitt kylskåp men som jag aldrig lärt mig namnet på. Igen inser
jag att de här platserna finns på riktigt, inte bara i böcker om Finlands
konsthistoria.
*
Jag tänker på mig själv som
skärgårdsbo. Jag är skärgårdsbo. Jag är född och uppvuxen i skärgården. Båda
mina föräldrar är skärgårdsbor och kommer från ett långt led av skärgårdsbor.
Trots att jag i vuxen ålder aldrig har levt i skärgården. Trots att jag i
praktiken har tillbringat största delen av min tid på fastlandet sedan jag
började högstadiet. Trots att jag inte kan något av det folk förknippar med traditionellt
skärgårdsliv, lägga nät, rensa fisk, navigera efter strandlinjer, eller något
av det som man på riktigt behöver kunna för att leva i skärgården idag, köra
bil, använda motorsåg, koppla ett elaggregat, hålla någon vid liv i väntan på
ambulanshelikoptern eller -båten. Däremot kan jag simma. Något som inte alltid
varit en självklarhet bland den fasta befolkningen på öarna och holmarna. Vattnet
har varit till för kommunikation och försörjning, inte för lek och rekreation.
Jag drar mig till minnes inställningen som lär ha förhärskat ett antal
generationer bakåt i tiden: Är det sånt väder att man inte hålls i båten
hjälper det inte att kunna simma.
*
I slutet av augusti är jag
tillbaka vid insjön. Vägen till den lokala badstranden går genom skuggorna av doftande
barrträd. Sensommarvärmen håller i sig och som snart 40-åring simmar jag för första
gången i en sjö. Det är underbart. Inga svidande salta kallsupar. Inget
abborrgräs som snärjer sig runt benen. Inga agressiva tärnor. Vattnet är mjukt,
bottnen är mjuk, ljuset från kvällssolen är mjukt. Precis som när jag var liten
vill jag inte komma upp på land någonsin igen. En oändlig rad av barn flyger av
den våta bryggan i tur och ordning – eller ibland samtidigt, till de vuxna
åskådarnas förskräckelse – och de verkar alla mest intresserade av att imponera
på sina vänner eller föräldrar med sin fart och sina hopp. Jag tänker att bara
den som känner bottnen kan kasta sig ut på det där viset.
Några veckor in i september
går jag längs den smala bron som någon har gett namnet ”Lemmen silta” med svart
tusch längs det gråa metallräcket, och det hänger faktiskt några enstaka
hänglås fästa i metallen upptäcker jag när jag ser efter. Från bron ser man badstranden
men nu är det höst och kväll, alla simmare har gått hem för längesen. I skymningen
ligger vattnet spegelblankt och skapar illusionen av att den flytande terrassen
mittemot badstranden svävar ovanför vattenytan. Det tar ett tag för mig att
förstå vad det är jag ser.
*
Under sommaren följer min
partner med till mitt barndomshem. Det är hens första besök i skärgården. Det
är ett vackert veckoslut (där hemma betyder ”vackert väder” att det inte blåser,
att det är stilla) och vi gör en utflykt med båten, kör runt hemön och vidare
till kyrkbyn för att se de lokala sevärdheterna, det vill säga kyrkan och
gravgården. Min partner konstaterar att det är en speciell miljö. Och så är det
förstås. På samma sätt som insjöarna och bergen är främmande för mig, så är
havet och klipporna främmande för hen.
Sommaren fortsätter med en
resa genom de östra delarna av landet och också där besöker vi gravgårdar. Istället
för stenar för att minnas dem som vilar på havets bottnen finns här stenar till
minne av dem som blev kvar i jorden på andra sidan gränsen, vars gravar man
inte längre kan besöka. Det blir ännu en i en lång rad av oväntade paralleller
som jag ser bara jag öppnar ögonen.
Jag inser att jag gång på
gång tänker ”det är inte samma sak”, om sådant som mer eller mindre är samma sak.
Distinktioner som känns viktiga för mig att göra, för att hålla fast i min
identitet, är mer eller mindre betydelselösa för någon som ser på saken utan
ett dike fullt av egna kor.
*
Efter nästan ett år av
veckoslut och sporadiska veckor på en ort jag inte hade hört talas om arton
månader tidigare står jag i köksfönstret och ser ut mot sjön igen. Genom min barndoms
köksfönster ser man också vatten. Havet. Egentligen är det en stillsam vik, men
för mig har den alltid varit en del av något större, av havet. Här är det gräs
och sand hela vägen ner till vattenbrynet, ingen vass, inga klippor. Det känns
fortfarande främmande. Här bygger man på sand, inser jag, inte på berg.
Min partner och jag diskuterar
möjligheten att ha ett gemensamt köksfönster, istället för varsitt i olika
delar av landet. Omständigheterna gör att det isåfall är jag som ska flytta, eftersom
jag kan. Hela mitt liv har jag levt längs kusten. Vasa. Åbo. Helsingfors. Också
när jag inte har sett vattnet från mitt köksfönster har havet aldrig varit
särskilt långt borta. Saltdoften och måsskriken har avslöjat närheten.
Kan det här blir mitt hem? Kan
insjöar ersätta ett hav?
*
Jag är tillbaka vid mitt
köksfönster i staden, för första gången på väldigt länge känns det som. Här är
det enda vattnet jag ser pölarna som samlas mellan piskställningen och
soptunnorna.
Hela mitt vuxna liv har jag
i princip haft två parallella hem, där jag har råkat bo på fastlandet och så
hem-hem, mitt barndomshem, i skärgården. I min familj är jag den som oftast har
flyttat, den som har bott på flest olika orter. När jag som 30-åring köpte min
första bostad, en lägenhet i staden, var det första gången jag på riktigt kände
att jag hade ett eget hem. Jag skämtade och menade allvar när jag sa att
därifrån flyttar jag bara med fötterna först. Det blev nästan ett årtionde. Personbästa
i vuxen ålder.
*
Inne i landet finns också annat
slags vatten än insjöar. Åar som leds till dammar som släpper ut forsar som
någongång har drivit kvarnar, om ortens förgångna kan utläsas genom plats- och
gatnamnen. En av åarna passerar jag på vägen genom parken till närbutiken. Den
går som en bläckkontur genom den vita snön på båda stränderna. Vad den
avgränsar, eller ringar in, är oklart. Vi och dem? Nu och sen? Å ena sidan, å
andra sidan? Ån och jag går bredvid varandra, men jag vet inte om vi är på väg
åt samma håll. Jag söker egna vägar genom det som ska bli mitt nya hem. Ån
rinner som den brukar, den är redan hemma.
*
Att flytta till en
främmande plats, långt bort från det bekanta och invanda, ger mig en ny känsla
av samhörighet med mina förmödrar, även om det också bland dem finns exempel på
kvinnor som stannade och lät männen flytta. Att som min mormor flytta från
fastlandet ut till yttre skärgården, att som i grunden finskspråkig skapa sig
ett liv där på svenska, kan inte ha varit lätt alla gånger. Jag tänker att det är
någon slags inversion av hennes resa jag gör nu. Min mamma flyttade från den
yttre skärgården till den inre och bytte horisonten mot oändligt av öar, vikar,
träd, åkrar och ängar. Två väldigt olika världar också det.
Jag berättar för en vän om
planerna att flytta bort från kusten och in i landet. Hen är geniunt
överraskad, säkert av många orsaker. För hen är det en otänkbar tanke. Som i
mycket upplever jag hen som mera skärgårdsbo än mig, trots att hen är född och
uppvuxen på fastlandet, av skärgårdsföräldrar dock. I hens värld kan en insjö
inte ersätta havet. Inte i min heller, men jag är inte särskilt övertygad om att
den behöver det. Jag kan ha både och.
Jag berättar för andra om
mina planer på att flytta. Det är flera som är överraskade. En del för att det
bär av till en så enspråkigt finsk trakt (de vet på vilken nivå min finska är),
andra för att jag flyttar så långt bort från skärgården. Det blir inga veckoslutsbesök
när det tar nästan ett halvt dygn bara att köra från hemdörren till färjfästet på
fastlandssidan och tillbaka. I viss mån är det liknande reaktioner som när jag
flyttade från Helsingfors till Åbo för snart tio år sedan. För många var det ett
totalt obegripligt val.
Det är inte samma sak. Det
är samma sak.
*
Julen närmar sig och jag är
hemma-hemma. Efter några dagar, och framför allt nätter, med minusgrader har
isen sökt sig ut ur vikarna, förbi broarna och båthusen och ut mot fjärden. De
olika graderna av is går genom färgskalan, från snötäckt vit till glasaktigt
genomskinlig. I gryningen går färjans ränna som en repa genom isen, den ser ut
att lämna en sårigt ojämn kant efter sig. Några timmar senare är kanterna
mjukare och det tar inte länge innan både kanterna och isen är helt borta igen.
Nyåret firar jag inne i
landet. Den här gången har vintern kommit sedan jag senast var här. Snön,
rättare sagt. Vallarna klättrar högre och högre upp längs trädstammarna. I
ploghögarna grävs det fram tunnlar och fort och görs pulkbackar. Vi står
tillsammans i köksfönstret och ser på rakterna som skjuts från andra stranden.
Isen har lagt sig och jag ser vita böljor som sträcker sig till träden på andra
sidan. Om jag inte visste att det var vatten under snön kunde det lika gärna
varit en åker eller en äng.
Samma vecka får jag bilder
hemifrån. Isen som sakta lägger sig, som kryper utåt från stränderna, en natt i
taget. Strandstenarna som blir högre och bredare just vid vattenlinjen, vid
fryspunkten, som en ballerinas stärkta tyllkjol.
Det är inte samma sak. Det
är samma sak.
*
Det är fortfarande vinter bland
insjöarna trots att det i min värld borde närma sig vår nu. Snön är över en
halvmeter hög på sina ställen, den kommer inte att vara borta på några månader
ännu. Ruljansen i det lokala skidspåret på andra sidan vägen visar inga tecken
på att avta. Att den här snörika vintern är ett undantag också i de här
trakterna inser jag, men jag kommer alltid att tänka på den här orten som ett
vinterlandskap ur en sagobok.
Vandringen går längs en
fors, en riktig fors och jag måste stanna för att ta in det. Det här känns
också som en miljö ur en sagobok. Ronja Rövardotter skulle kunna skymta mellan
träden på andra sidan. Jag kan först inte sätta fingret på vad det är som får mig
att stanna upp inför den här synen. Bruset hörs på långt håll och ju närmare
jag kommer desto mer ökar min puls.
Drygt ett halvår senare,
uppe på en åsrygg med en annan fors nedanför fötterna, inser jag vad det är som
fascinerar mig med forsen. Och det är så självklart att jag känner mig barnslig
för att jag inte har förstått det tidigare. Det är den otroliga kraften i det
här vattnet. Forsen är på väg någonstans. Havet är aldrig på väg någonstans. Det
har strömmar och det rör på sig, vattenmassorna flyttas omkring eller piskas
runt, men det har inte bråttom. Forsen vet vart den ska och den skjuter inte
upp det till morgondagen. Målmedveten och uppsluppet stark öser den fram för
fulla muggar. Den har både mål och mening med sin färd, fast de är okända för
mig.
*
I bilen på väg längs åsar
och sandbankar mellan olika insjöar sätter jag på ett populärvetenskapligt
radioprogram. Den här gången handlar det om vatten, om varför vatten är så märkligt
jämfört med andra vätskor. Det visar sig att det finns så mycket att prata om
när det gäller vattens konstighet att de har valt att göra ett tvådelat
avsnitt. Jag får lära mig om vattenmolekylens vätebindningar och att vatten är
som tätast, som tyngst, vid 4 grader Celsius, även om den övergår i sin fasta
form – is – vid 0 grader Celsius. Och att hav och sjöar fryser på samma sätt –
uppifrån och ner – men av olika orsaker. Forskare har över femton olika namn
för olika sorts is. De är visserligen alla is, men vattenmolekylernas
mikroskopiska strukturer inuti isen är sammanfogade på olika sätt. Det är samma
sak men på olika sätt.
*
Den första våren följer jag
från köksfönstret med hur isen börjar smälta. Efter att tre tappra försök att
utforska närmiljön med snöskor alla slutar med våta fötter för min del väntar
jag nu på barmark och öppet vatten. Hur ser här egentligen ut under all denna
snö? Kanske är det en inversion av skärgården där sjöarna är öar omgivna av ett
hav av land.
Till slut smälter först
snön och sedan isen. Men den smälter från stränderna och utåt. Till skillnad
från havet som arbetar sig utifrån och in, så att vikarna är de som är isklädda
längst, tills någon tycker att det får vara nog, lägger ut en båt och tar sig
genom den sista biten av issörja, bryter upp en ränna och bereder väg för
sommaren. Eller en storm drar över fjärden och trasar sönder vinterns dödsdömda
försök att hålla sig kvar. Jag är förvånad över hur främmande det känns att
följa med hur en insjö smälter. Det är inte samma sak.
Om vårarna kan jag ha
islossning. Det känns i hela kroppen. Det där sega som inte vill ge med sig,
det där som sakta har börjat röra på sig och försöker spräcka sina ramar. För
Karin Boye var det knopparna som brast, för mig är det isen. Att veta att isen
har gått på fjärden där hemma känns som avgörande vetskap varje år, oberoende
av om jag är där eller hundra(tusen)tals
kilometer därifrån.
*
Vi söker efter det som ska
bli vårt gemensamma hem. Vi går på bostadsvisningar, talar med banken, ser på
hyresannonser, håller alla dörrar öppna. Jag ser ut genom olika köksfönster,
både på bild och på plats. Det är inte samma sak. Det är gårdar, träd, grannhus,
biltak. Inga sjöar. Jag har hunnit fästa mig vid det nuvarande köksfönstret.
Stranden. Kanoterna som paddlar förbi på sommaren. Hundarna som drar upp stora
och små snömoln när de rusar längs isen på vintern. Grannen som lunkar ner till
grillkåtan alla tider på året.
Så vi håller oss till det
existerande köksfönstret tills vidare. Det känns som hemma.
*
I den andra delen av
radioprogrammet om vatten talar de om varför vatten är avgörande för liv,
åtminstone på jorden. Så jag får höra om vattens värmekapacitet och om dess biokemiska
funktion på cellnivå. Och mycket annat som jag inte klarar av att ta till mig
med bara en lyssning. Däremot säger de ingenting om varför hav och insjöar,
eller stränder och forsar är viktiga för att leva.
*
Jag är och förblir
skärgårdsbo. Precis som förut. Jag blir också inlandsbo. När jag står i
köksfönstret och ser ner mot stranden spelar det egentligen inte någon roll
ifall vattnet jag ser är hav eller insjö. Det är samma sak, men på olika sätt.
