Amerikansk dramatik

Ibland snöar man in sig på vissa ämnen eller områden, i misstag eller avsiktligt. Man läser en intressant bok som leder vidare till andra böcker på samma ämne eller av samma författare. Ibland kommer samma ämne in i ens liv från en massa olika håll, oberoende av varandra. För mig har det gånga året på många sätt tangerat amerikansk teater.

Jag har redan länge tänkt att jag borde ta reda på mera om amerikansk teater, både klassiker, moderna klassiker och vad som aktuellt just nu. Speciellt har de kvinnliga dramatikerna intresserat mig, kanske för att jag egentligen inte kände till en enda kvinnlig amerikansk dramatiker. Min kännedom har hittills bestått av lite Tennessee Williams och lite Edward Albee. I linje med det så väcktes mitt intresse för amerikansk dramatik på allvar när jag såg A view from the bridge av Arthur Miller via NT Live. Trots att jag såg föreställningen via bioduk var det en otroligt stark upplevelse och det första jag gjorde när jag kom hem var att beställa en samling med hans pjäser. Något år tidigare hade jag sett en annan av hans pjäser, The Crucible, live-captured och visad på biograf så jag hade fått smak på honom redan då.

I ett annat sammanhang hade några bekanta tipsat mig om Anne Washburn och hennes pjäser. I en boklåda i London hittade jag hennes The Internationalist för en billig peng, så den fick följa med hem. Efter att ha läst den föll jag till föga och beställde Mr Burns, som är den pjäs hon är mest känd för. Det var en av de där fantastiska läsupplevelserna som dramatiker när man tänker: ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!”. Det skulle vara verkligt spännande att se en uppsättning av pjäsen, speciellt eftersom jag själv senaste tiden har funderat en hel del på hur tid fungerar på och förmedlas via scenen.

Via initiativet #52playsbywomen fick jag så att säga reven ur vagnen och läste äntligen Lillian Hellman, som har funnits på min ”att läsa” lista hur länge som helst. Det är skrämmande hur de pjäser hon skrev på 1930-talet och början av 1940-talet kändes så bekanta och kunde spelas på vilken scen som helst idag. Det andra namnet som dök upp var Sarah Ruhl, och efter att ha läst hennes In the Next Room, or the vibrator play skaffade jag hennes 100 Essays I Don’t Have Time To Write, som är något av det bästa jag läst i essäväg. Det känns lite som att sitta på kaffe med en god vän där samtalet rör sig över en mängd olika ämnen, och man kunde prata en timme om var och en av dem, men istället går frågor, tankar och påstående som en våg mellan en. Det är ett annorlunda sätt att få inblick i en dramatikers tankevärld, och för mig som skrivande teaterarbetare var det ovärderligt och på samma gång både uppfriskande och befriande. En ny favoritbok, helt klart.

Av de manliga dramatikerna var det Tony Kushners Angels in America, som också sändes via NT Live programmet, som var höjdpunkten. Igen: ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!”. Dessutom ville jag skriva ner så gott som allt som sades på scenen för att komma ihåg alla briljanta repliker och reaktioner. Jag insåg att jag brukar hålla mina repliker relativt korta för att publiken ska hinna med och inte tappa intresset, men Kushner var inte rädd för långa repliker om potentiellt ”tråkiga” saker och det gav mig något att tänka på. Angels in America har gett mig några av mina nya favoritrepliker. Jag fick också en liten släng av David Mamet när jag tog hans Masterclass in Dramatic Writing.  

På andra vägar stötte jag på boken The Play That Changed My Life där dramatiker berättar om sin väg till och genom teater, dramatik och skrivande. Ett fint koncept som med fördel kunde användas också i andra sammanhang! Det namn som hela tiden dök upp när unga dramatiker talade om stöd och uppmuntran i var Paula Vogel, som jag inte hade läst något av innan dess. Nåväl, jag beställde en samling av hennes pjäser och mer eller mindre sträckläste under jullovet. Det var ännu en ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!” upplevelse. Inget sockersött och smörigt, men hjärtskärande, brutalt och poetiskt på samma gång.

Det senaste ledet i min utforskning av den amerikanska teatern är boken The American Theatre Reader: Essays and Conversations from American Theatre Magazine. När jag beställde den trodde jag att det är en liten samling med sannolikt obskyra texter men den visade sig vara en diger lunta bestående av både essäer och intervjuer som fick det att vattnas i munnen när jag läste innehållsförteckningen. Tyvärr har jag inte hunnit börja läsa den ännu, men ser fram emot att sätta tänderna i den.

Min bild av amerikansk teatern har varit starkt dominerad av det som spelar på Broadway, av deras fina musikaltradition (i drygt ett halvår har jag lyssnat på Hamilton: An American Musical på repeat och jag har sålt en njure för att få en biljett till uppsättningen i London), och av deras mansdominerade kanon. Året som gått har öppnat en ny värld för mig och jag tror att jag har en bättre insikt i, och större intresse för, amerikansk dramatik från och med nu. (Trots att det är bara undantagsvis som annat än just musikalerna hittar hela vägen hit till oss i Finland.)

Under hösten blev det också en hel del irländsk teater, som var minst lika intressant, och jag planerar fortsätta den utforskningen under det här året. I bokhyllan väntar både en pjässamling och en bok om den irländska teaterns historia.