Finns här några jättar?

Uttrycket ”standing on the shoulders of giants” (d.v.s. att bygga vidare på det som andra gjort tidigare) lär härstamma från 1100-talet. Jag har inte reflekterat över uttrycket, eller vilka jättarna vars axlar jag står på är, i någon större utsträckning. För ett tag sedan stötte jag på en mutation av det i en artikel av den amerikanska dramatikern Diana Son, där hon skrev om att upptäcka en rad på sin tid framgångsrika (anglosaxiska) kvinnliga dramatiker från 1600-, 1700- och 1800-talen. Hon konstaterat att det skulle haft en enorm inverkan på henne att som ung känna till de här kvinnorna och deras framgång, att ha haft möjlighet att se någon av deras pjäser spelade. Hon citerar sin kollegas tankar: ”If I had come into this world of playwriting thinking that I was standing on the shoulders of these women, and not always feeling like ’I will try to write a play and somebody will think: It’s pretty good for a girl.’”

Eftersom jag redan under högstadie- och gymnasietiden närde ett intresse för teater och samtidigt för skrivande så var det kanske inte så konstigt att jag sökte mig till huvudbiblioteket i Åbo för att botanisera bland pjäserna på deras hyllor. Jag visste inget om vad man ”borde” läsa eller känna till men jag har ett vagt minne av att jag läste bl.a. Pirandellos ”Sex roller söker en författare”, Millers ”After the Fall”, Shepards ”Buried Child”. Kanske nån Pinter eller Shakespeare. (Det skulle vara väldigt intressant att nu efteråt se sin egen lånehistoria!) Antagligen förstod jag inte särskilt mycket av det jag läste, men det har ändå en slags inverkan. Så här kan en pjäs se ut, eller så här. Det här kan man skriva, eller det här. (Det är fortfarande en av de mest svindlande upplevelserna idag, att läsa en pjäs och tänk: Kan man göra det här?)

Första gången jag besökte London var våren jag skrev studenten (så efter att jag hade haft min första uppsättning). Jag hade tagit reda på att det fanns en bokbutik som bara sålde teaterböcker så det var ett självklart resmål. Där köpte jag tre pjässamlingar: en av Tennesse Williams (jag tror jag hade sett ”Sweet Bird of Youth” som film version på TV ), en av Eugene O’Neill (jag tror att jag hade läst, eller åtminstone läst om, ”Lång dags färd mot natt” och tänkte väl att man ”borde” ha läst honom). Den tredje samlingen är jag inte lika säker på, det kan ha varit Frank Wederkind (för att jag hade hört talas om ”Vårens uppvaknande”) eller det kan ha varit något helt annat.

Det jag inte läste var inhemska pjäser eller pjäser av kvinnor. Utbudet av dem var försvinnande litet på bibliotekets hyllor då, och jag förstod inte heller att leta efter dem. Det tog många år innan jag hörde talas om Wecksell och ”Daniel Hjort”, trots att den anses vara vår finlandssvenska klassiker (i singular, jag vet). Inte visste jag att Runeberg hade skrivit dramatik. Jag hittade inga jättar vars axlar jag kunde stå på där. Jag var inte snabbare att orientera mig när det gällde kvinnliga dramatiker. På sitt sätt är det här nedslående, att kvinnliga dramatiker har glömts bort, åsidosatts, inte ansetts vara lika bra eller ”konstnärliga” som manliga dramatiker (för att de skrivit barnteater eller skrivit om ”kvinnosaker”) och att det inte finns något finlandssvenskt kanon för nya dramatiker att förhålla sig till, ta spjärn mot (svenskarna har Strindberg och norrmännen har Ibsen). I och för sig är kanon alltid exkluderande, så det är inte utan sina goda sidor att vara kanon-lös. Samtidigt betyder det väl att det finns plats att definiera sin egen kanon, sina egna jättar. Ingens lista behöver se ut som någon annans.

De finns många dramatiker som jag idag imponeras av, mina jättar, fast jag inte klättrat upp på deras axlar utan än så länge bara går i deras fotspår, på vägar de har röjt i sitt anletes svett för att skapa plats på scenerna både för nyskrivna pjäser och för pjäser skrivna av kvinnor.