I går var
kollationeringen (första genomläsningen) av Aderton, en musikteaterföreställning
som jag och Monika Fagerholm har skrivit manus till på basen av Anna Lindholms
bok Projekt Ines. Tyvärr kunde jag inte vara med i Ekenäs i går, utan funderade
istället på arbetet hittills medan jag satt på bussen mellan Helsingfors och
Åbo.
Idén om
att tillsammans med Karin Berglund, som regisserar föreställningen, skapa en
teaterföreställning på basen av Annas bok fanns redan innan Projekt Ines kom ut
hösten 2015. Så småningom visade det sig att Kulturhuset Karelia i Ekenäs gick
med liknande tankar och vi slog våra bildliga påsar ihop.
Det här
är första gången jag arbetar med att skapa en föreställning av en bok som inte
är fiktion, utan hör till genren creative non-fiction (som var en ny bekantskap
för mig). Men i och med att boken är byggd kring fem olika kvinnor och dessutom
har den historiska ramen som inbördeskriget och upptakten till det utgör, var
det en uppgift som var utmanande i positiv bemärkelse. Problemet har snarare
varit, som det så ofta är, att välja, välja bort och stryka ner.
Vi har
valt att fokusera på två av kvinnorna i boken, eller egentligen: våra fiktionaliserade
versioner av två av de verkliga personerna som Anna skriver om. Deras liv löper
parallellt genom berättelsen och trots att de lever i samma stad, samtidigt, så
lever de i två vitt skilda världar, som trots tillfälliga kontaktytor aldrig
riktigt möts.
Under
arbetes gång har jag flera gånger haft svårt att skriva repliker. Kanske för
att jag vet att det i grunden ändå finns riktiga personer. Kanske för att
karaktärernas språk skiljer sig från mitt (genom tid, klass och geografi) mer
än i andra pjäser jag arbetat med. Det har varit en ny sorts frustration som
jag inte stött på tidigare. Ändå har lösningen hela tiden funnits framför mig.
På bordet där mitt arbetsexemplar av Projekt Ines (med post it lappar,
anteckningar och understreckningar) har legat. Eftersom materialet som gäller
just de två karaktärer som vi berättar om i pjäsen till stor del består av brev
och dagboksanteckningar så finns deras egna ord bevarade. Jag har i onödan
kämpat med att försöka hitta på vad de ska säga. Vad de har tänkt och sagt och
skrivit finns i boken och det är bara att välja och vraka för att använda och
anpassa det. Hittills har min stora lärdom i det här projektet med andra ord varit:
Läs boken! Där finns allt du behöver.
///
Yesterday was the first rehearsal and read-through of
Aderton [Eighteen] – a play that Monika Fagerholm and I have written based on
Anna Lindholm’s book Projekt Ines [Project Ines]. Unfortunately I couldn’t be
at the read-through, and instead spent the bus journey from Helsinki to Turku
thinking about the work so far.
Karin Berglund, who’s directing this production, and I
talked about making a theatre performance based on Anna’s book even before it
was published in the autumn of 2015. It soon transpired that the people at
Kulturhuset Karelia in Tammisaari had the same idea and we decided to join
forces.
This is the first time I’ve worked with a non-fiction
book to create a script, specifically a book in the creative non-fiction genre
(which is a genre I wasn’t aware of up until then). But since the book tells
the stories of five different women and is also framed by the Finnish civil war
in 1918, it was definitely a challenge in the positive sense. The problem, as
it so often is, was to select, to cut and leave things out.
We’ve chosen to focus on two of the women in the book,
or strictly speaking fictionalised versions of two of the real women Anna’s
written about. Their lives run parallel through the story and although they
live in the same city, at the same time, they live in different worlds, and
even if those worlds might suddenly come into contact with each other for a
fleeting moment they never truly meet.
While I’ve worked on the script I’ve several times
found it difficult to write lines for the characters in the play. Perhaps because
I’ve been aware of the fact that they are based on real people. Perhaps because
the characters’ language is more removed from my own (though time, class and
geography) than is usually the case when I write. It has been frustrating in a
way I haven’t experienced before. At the same time the solution has been right
under my nose, literally. My working copy of Projekt Ines with all of my post-it
notes, dog ears and scribbles in it has constantly been there on my desk. Since
the material that concerns the two women we’re writing about is mainly made up
of their letters and excerpts from their dairies it means that their own words
have been preserved. Me struggling to make up something for them to say has
actually been pointless. Their thoughts and words have been there all along and
all I’ve had to do is read and then choose and adapt the selected excerpts. So,
so far the thing I’ve learnt working on this play is: Read the book! It’s all
there!
Ser så otrooooligt mycket fram emot premiären på nyårsafton. Men är redan nu glad över Aderton. Du har skrivit och jobbat med stort engagemang och hjärta precis som jag då jag skrev Projekt Ines.
SvaraRaderaDet är lätt att dras med och bli engagerad när man har sånt material att jobba med!
Radera