Banala söndagstankar

Under drygt ett år har jag arbetat som frilansdramatiker. Att det har varit möjligt och burit sig ekonomiskt är ett litet mirakel. Kanske för att jag i princip har tackat ja till alla uppdrag och arbeten jag blivit erbjuden. Medveten om att det finns bara sju dagar i veckan och 24 timmar i dygnet. Det har inneburit att jag har arbetat med flera olika projekt parallellt och samtidigt. Det har inneburit att jag har arbetat med olika manus i ryck och stötar, hoppat från ett projekt till nästa. Det har inneburit att jag 95% av tiden har känt att jag skulle kunna göra ett bättre jobb, om jag hade mera tid.  

Det i sin tur öppnar en rad frågor som har malt i mig den senaste tiden. Vad innebär det, ”att göra ett bättre jobb”, för mig? Finns det något sätt att mäta det? Något konkret, objektivt sätt? Hur kan jag mäta mig själv mot mig själv i ett arbete där jag (hoppeligen!) blir bättre på det jag gör för varje gång jag får göra det?

Mitt standardexempel är hundmisshandel, så jag använder det här också. Om någon beställde en pjäs om hundmisshandel av mig skulle jag kunna skriva en sån. Så mycket förtroende för mitt kunnande och mitt hantverk vågar jag ha i det här skedet. Jag skulle klara av det. Det finns många andra personer som också skulle kunna skriva en pjäs om hundmisshandel, alla på sina egna sätt och ur sina egna infallsvinklar. Oberoende av ramar och begränsningar. De pjäserna skulle alla vara olika, bättre och sämre än varandra på olika vis.

Men jag håller mig till min egen navel. Om beställningen är ”Skriv en pjäs om hundmisshandel på en månad” eller om beställningen är ”Skriv en pjäs om hundmisshandel, lämna in en första version om ett par månader eller så” är det två olika processer det bäddar för. Det är inte bara tidsramen som påverkar. Ska föreställningen spelas av ett fastslaget antal skådespelare, eller är det fritt fram att skriva för hur många skådespelare som helst? Är det en föreställning som ska turnera och gå att spela med minimal scenografi i ett hurdant utrymme som helst?  

Det finns ingen automatik i att något blir bättre bara för att man har obegränsat med tid på sig att göra det. Men. Lärdomen jag har dragit om mig själv och mitt arbetssätt under det gånga året är jag, i mina egna ögon, presterar ett bättre resultat när det finns tid att processa och låta idéer mogna än när jag försöker skriva tre olika manus på en gång. Alla försenade.

Ibland är det tunga att veta att man inte har kunnat (av olika omständigheter) utveckla en idés fulla potential. Att något som hade förutsättningar att bli verkligt bra inte blev mer än helt okej. Den här insikten kan ju till och med komma efter att föreställningen är producerad och slutspelad. Då är det verkligen försent att göra något åt saken. Det här är Svenskfinland, trots allt, så chansen att någon kommer att be en skriva en ny, bättre, version av ens pjäs om hundmisshandel för att sätta upp den, är försvinnande liten. Publiken har fått sitt mått rågat av både hundmisshandel och av ens egna specifika synsätt på ämnet för en lång tid framöver.

Det är förstås alltid lättare att intala sig själv att manuset skulle ha blivit bättre om man bara haft mera tid. Bara en månad till så skulle man ha lyckats fixa det där som inte riktigt fungerar. Betydligt lättare än att se och acceptera sina egna begränsningar, att det här är det bästa man kan göra. Man ser vad problemet är men är inte tillräckligt skicklig för att fixa det. Lite som när jag pratar finska! Jag vet att det är fel, men jag vet inte hur jag ska säga det så att det är rätt.

Så hur gör man? Hemma vid datorn när klockan tickar mot deadline och allting känns hopplöst dåligt? Personligen är det i det skedet jag behöver intala mig själv att det beror på omständigheterna. Att jag skulle kunna göra något mycket bättre om det inte fanns begränsningar i tid, resurser, plats, etc. Det är ett sätt att hålla tron min kompetens levande. Sen. Efteråt. Med eftertankens kranka blekhet. Då kan jag erkänna för mig själv att jag tog mig vatten över huvudet, att jag inte kunde tillräckligt för att klara det jag hade förutsatt mig. Att jag var drabbad av hybris. Kanske det enda botemedlet mot hybris är att misslyckas. För det är så man lär sig. Det är så jag lär mig. Dessutom så behöver inte det jag ser som ett misslyckande vara ett misslyckande i någon annans ögon. Jag jämför slutresultatet med det jag trodde att jag skulle klara av, men det är det ingen annan som kan göra, så ingen annan kan se avgrunden mellan de två.

Med det sagt, så kanske hybris är min bästa vän, i långa loppet? Det enda sättet att lära sig är ju att försöka. Att ta sig an något man inte är säker på att man kommer att klara av. Kanske att göra något bättre kräver att man först gör något sämre? Kanske min pjäs om hundmisshandel skulle varit bättre om jag fått skriva den för sju skådespelare istället för fyra, eller om jag fått skriva den för en blackbox-scen istället för en thrust-scen. Å andra sidan kanske det inte är frågan om bättre eller sämre. Kanske de bara skulle blivit olika pjäser. Och erfarenheten från det projektet skulle ha gjort mitt följande manus bättre, oberoende av vad det handlade om eller hur många skådespelare som medverkade. Kanske det bästa bara är att fortsätta skriva och tro att man lär sig något av det man gör.