Tänk om... /// What if...

Jag stötte på ett par citat ur recensioner av de första pjäserna jag skrev och de gjorde mig båda väldigt glad och väldigt rädd.

Jag började skriva min första pjäs (som blev uppsatt, jag hade försökt mig på att skriva manus före det också) när jag var ungefär 15 år. Den fick sin urpremiär när jag var 17 år. Fast jag hade sett en del teater och läst en del om teater, läst om hur man skriver pjäser och läst pjäser, så visste jag egentligen ingenting om att skriva dramatik. Jag jobbade också på texten från och till under en lång tid före jag visade den åt någon.

Både den pjäsen, och pjäserna jag skrev efter det, fick bra recensioner. Så när jag förra veckan såg på den där citaten så blev jag förstås glad, för att någon har tyckt att jag är bra på att skriva. Efter glädjen kom de där mörka tankarna, de där som oftast finns där längst bak, som man helst inte vill släppa fram eller tänka högt. Tänk om jag aldrig kommer att leva upp till de förväntningarna och förhoppningar som de där första pjäserna skapade? Tänk om jag skrev det bästa jag kommer att skriva före jag fyllde 25 år? Tänk om jag var bäst när jag visste minst? Tänk om allt efter det är krampaktiga försök att hitta tillbaka till något som har försvunnit för länge sedan? Tänk om all de otroliga möjligheter jag har haft hittills i mitt liv har varit bortkastade på mig?

De är de tankarna som gör det svårt att ta fram anteckningsblocket eller slå på datorn och försöka jobba vidare med sin text.

Själv tycker jag att Död Tid (min självmordspjäs, för att ”alla har skrivit en självmordspjäs”, det lärde jag mig när jag var på en internationell festival för unga dramatiker 2006) min första spelade pjäs, är min mest ärliga. Det är enda gången jag har skrivit för att jag måste, för att berättelsen inte lämnade mig ifred. Fast jag inte insåg det då så fanns det också en väldig frihet i att skriva utan att ha blivit spelad, utan att någon visste om det, utan ha planer på att någon någonsin skulle spela den.

///

I came across a couple of quotations from reviews of the first couple of plays I wrote, and those quotations made my both happy and scared.

I started writing my first plan (that got produced, I’d given writing plays a go before that) when I was about 15 years old. The play was premiered when I was 17 years old. Even though I’d been to the theatre and read a bit about theatre, read about how you write plays and read plays, I didn’t really know anything about writing for the stage. Also, I worked on the text, on and off, for a long time before I showed it to anyone.

Both that play, and the plays I wrote after it, got good reviews. So when I read those quotations last week it made me happy, of course, that someone had thought I was good at writing. After the wave of happiness those dark thoughts, the ones that are usually kept right at the back of the mind, that you don’t really want to let out or think out loud, turned up. What if I will never live up to those expectations created by my first plays? What if I wrote the best work I’m ever going to write before I was 25 years old? What if I was at my best when I knew least? What if everything since then has been a desperate attempt to try and find my back to something that’s long gone? What if all the incredible opportunities I’ve had in my life so far were wasted on me?

It’s those thoughts that make it difficult to get out your notebook or turn the computer on and try to get on with the script you’re working on.

Personally I think that Död Tid (my suicide-play - because “everybody’s got a suicide-play” – which I learnt at an international festival for young writers I attended in 2006) my first performed play, is the most honest play I’ve written. It’s the only time I’ve written because I had to, because the story wouldn’t leave me alone. Although I didn’t realise at the time there was a great freedom in writing without ever having been performed, without anybody knowing about it, without have any plans of anyone ever having the play on stage.