Det blir alltid ett slags tomrum i ens liv när ett projekt tar slut, när sista föreställningen är spelad, scenografin rivs för sista gången och kläderna tvättas och packas undan. Samtidig ger det också möjlighet att som dramatiker se tillbaka över både processen och resultatet, fundera kring de val man gjort och hur de fungerat på scen. Ofta är det först när föreställningen verkligen spelas som man ser om manuset håller eller inte.
Aderton
spelade sina sista två föreställningar i Åbo i lördags och jag hade möjlighet
att se föreställningen två gånger på raken. Innan det här hade jag sett den två
gången, dels premiären, dels en av de sista föreställningarna i Ekenäs. Den
stora insikten för mig, och det här var något jag inte hade tänkt mig eller
insett medan vi arbetade med manuset, var att det på många sätt är Fanny som
blir föreställningens emotionella hjärta. För fast temperaturen i rummet ändrade
när Ebba sjöng så var det Fannys sång i slutet av andra akten som knäckte mig
varje gång. Det som också blev väldigt tydligt på scenen var hur starkt
stämningen från just den scenen med Fanny bar över till Ebbas och Herberts
sista scen. Där fanns en helt annan laddning än jag hade kunnat föreställa mig.
Musiken
är förstås ett viktigt element i föreställningen och något som inte kommer till
sitt rätt i manuset. Flera gånger har jag tänkt på vilket otroligt jobb Sanna
Himmelros har gjort både med att leta fram och välja sånger och med att skriva
ny musik. Så många av texterna passar så bra in i berättelsen att man kunde tro
att de alla är skrivna uttryckligen för den här föreställningen.
Det som
trots allt imponerat allra mest på mig varje gång jag sett föreställningen är
skådespelarnas förmåga att vara sårbara på scen. Det talar om en otrolig känsla
för stämning och situation, för att inte nämna scennärvaro att kunna spela känsliga
partier ärligt.
Så, jag
kan bara vara tacksam för att jag har fått vara med om den här produktionen med
så många otroliga människor på och bakom scenen.
///
The end of a project always leaves a void in one’s
life. The last show is over, the set is torn down and the costumes are washed
and put away. At the same time it offers the opportunity to look back over both
the process and the finished production and as a playwright think about choices
made and how they’ve worked out on stage. A lot of the time it isn’t until the
play is performed you’re able to see if the script really holds up or not.
The last to performances of Aderton [Eighteen] took
place last Saturday in Turku and I had the opportunity to see both shows back
to back. Before that I’d seen it twice, opening night and one of the last
performances in Tammisaari. The really big insight for me personally, and this
is something I didn’t understand or predict as we were working on the script,
was that in many ways Fanny becomes the emotional heart of the play. Even
though the temperature in the room changed when Ebba sang, it was Fanny’s song
towards the end of the second act that broke me every time. Something else that
became very clear on stage was how much the mood of that particular scene with
Fanny carried over into Ebbas’s and Herbert’s last scene. It was saturated in a
very different atmosphere to what I’d been able to imagine while working on it.
The music is obviously a very important element of
this production and something that comes into its own in the production, rather
than on the page. Again and again I’ve been struck by the amount of work Sanna
Himmelros has done in tracking down and choosing,
as well as writing new music. So many of the lyrics fits so well into the story
that you’d think they were written for it.
In the end, what has impressed me most every time I’ve
seen it is the actors’ ability to be vulnerable on stage. It speaks to an
incredible sense of atmosphere and situation, not to mention stage presence, that
they play the delicate moments with so much honesty.
So I can only be deeply grateful for having had the
chance to be part of this production with so many fantastic people on and
behind the stage.
