Den här hösten har jag i två olika
sammanhang undervisat dramatik och om inget annat så har det förnyat min
respekt för alla de personer som jag har haft förmånen att blir handledda av i
mitt eget skrivande. För i dramatik finns det en massa regler, samtidigt som
det inte finns några regler alls. Kärnan i skrivandet är att berätta sina egen
berättelser och då är man tvungen att skapa sina egna regler och hitta sin egen
väg. Jag drar mig för att undervisa (vem som helst om vad som helst) eftersom
jag har svårt att övertyga mig själv om att jag vet något som någon annan
skulle kunna applicera på sitt eget skrivande. Av någon anledning
känns alltid min egen erfarenhet och kunskap liten och betydelselös när jag
talar med någon som har två, tre eller fyra gånger så mycket livs- och
yrkeserfarenhet. Då försöker jag intala mig själv att det är en bra sak att
vara oerfaren, fast jag vet att det är mera undantag än regel.
Just nu tänker jag att jag kanske
har haft fel utgångspunkt hittills, kanske det inte är frågan om att kunna
något som en kan lära andra. Kanske det är frågan om att gå på en vandring, så
även om en inte har gått just den här vägen förut så har en vandrat tidigare, och
kanske till och med i landskap och klimat som bjuder på liknande hinder. Så det
är inte kunskap om den specifika vägen som är viktig utan om hur man vandrar i
allmänhet och hur man kan klara sig i olika typer av miljöer.
När jag tänker på de personer på
olika håll i världen som har tagit sig tid att läsa mina texter och prata med
mig om dem så har det varit just det att de har tagit sig tid och har tagit
texten på allvar som har gett mig mest. I de fallen har det förstås alltid
varit frågan om personer med betydligt mera erfarenhet än mig, så det har varit
lätt att ta till sig deras kommentarer och funderingar. En annan sak som
definitivt spelar in i en sådan relation, som i alla andra, är personkemi, och
den är svårare att påverka. Vissa personer verkar intuitivt kunna sätta fingret
på det en själv kämpar med att formulera. Andra personer kommer med kommentarer
som får en att undra om en skickade dem sitt manus eller sin inköpslista. Den
läraren vill ingen vara.
Så i slutändan så kan man inte
påverka alla aspekter av en situation där man fungerar som lärare. Någon kommer
att tycka att det är givande, andra kommer att tycka det är meningslös, inte
bara på grund av innehållet utan också på grund av hurdan man är som person.
Det är en tanke som paradoxalt nog är skrämmande och tröstande på samma gång.
///
This autumn I’ve been teaching playwriting in two different situations
and if nothing else it’s renewed my respect for all the people I’ve had the
fortune of having worked with on my own writing. Because when it comes to
playwriting there are loads of rules, and there are no rules. At the core of
writing is the task of telling your own stories and faced with that task you
have to make up your own rules and find your own way. I tend to avoid teaching
(anyone about anything) since I find it difficult to convince myself that I
know anything that anyone else could apply to their own writing. For some
reason my own experience and knowledge feels small and meaningless when I’m
faced with someone who has two, three or even four times as much experience,
from life and this line of work, as me. When that happens I try to convince
myself that it’s a good thing to be inexperienced, even though I know that is
more of an exception than a rule.
At the moment I’m thinking that maybe I’ve come at this from the wrong
end, maybe it isn’t about knowing something that you can teach others. Maybe it’s
a question of going on a walk, so that even if you’ve not gone on this
particular walk before you have gone on walks, and maybe even in a landscape
and climate that provides similar obstacles. So then it isn’t knowledge of the
particular walk that’s important, but rather knowledge about how one walks in
general and how one survives in different types of surroundings.
When I think about the people in different places around the world that
have taken the time to read my scripts and talk to me about them, it’s always
been that, that they’ve taken the time and taken my script seriously that’s
helped me most as a writer. In all of those cases it has of course been a
question of people who have been considerably more experienced than me, so it’s
been very easy to take their comments and questions on board. Another thing
that definitely plays a part in a relationship like this, like any
relationship, is chemistry, and that is difficult to work on. Some people seem
to intuitively be able to put their finger on what you’ve been struggling to
try and formulate. Other people ask you questions that make you wonder if you
really did send them your script and not you shopping list. Nobody wants to be
that teacher.
So in the end you can’t affect all the different aspects that make up a
teaching situation. Someone is going to find it great and someone else is going
to find it pointless, not only because of the content but also because of who
you are as a person. That’s a thought that paradoxically manages to both scare
and comfort me at the same time.
