Önskelista /// Wish list

Jag har sett en del teater, säkert mera än endel men definitivt mindre än andra. Åtminstone delvis kan jag skylla på min ålder, jag har helt enkelt inte levt tillräckligt länge för att ha haft möjlighet att se så mycket teater. Så därför finns det en hel del pjäser som jag har läst eller läst om och gärna skulle vilja se på scen, som jag inte har haft möjlighet att se. (Sen finns det förstås också vissa specifika uppsättningar av pjäser som jag gärna skulle ha sett, men det är svårare att göra något åt.)

Det här är några av pjäserna (ingen inbördes rangordning) som jag gärna skulle se på scen, så om nån av er har en produktion på gång av någon av dem, säg till, så kommer jag och tittar. Om det är geografiskt möjligt det vill säga.

A Number - Caryl Churchill
By the Bog of Cats... - Marina Carr
Daniel Hjort - J.J. Wecksell
Misantropen - Moliére

 ///

I’ve seen a bit of theatre, probably more than some people, but definitely less than some other people. At least partly I feel I can blame my age, I’ve just not lived long enough to have had the time to so that much theatre. Therefore there are plays that I’ve read, or read about, and would very much like to see staged, but haven’t so far had the opportunity. (Then there are of course certain specific productions of plays that I would have loved to have seen, but that’s clearly a lot more difficult to do anything about.)

These are some of the plays (in an arbitrary order) that I’d like to see on stage, so if any of you have a production of one of them in the works, let me know and I’ll come and see it. If it’s geographically possible that is.

A Number - Caryl Churchill

By the Bog of Cats... - Marina Carr

Daniel Hjort - J.J. Wecksell

The Misanthrope - Moliére

Undervisa dramatik /// Teaching playwriting

Den här hösten har jag i två olika sammanhang undervisat dramatik och om inget annat så har det förnyat min respekt för alla de personer som jag har haft förmånen att blir handledda av i mitt eget skrivande. För i dramatik finns det en massa regler, samtidigt som det inte finns några regler alls. Kärnan i skrivandet är att berätta sina egen berättelser och då är man tvungen att skapa sina egna regler och hitta sin egen väg. Jag drar mig för att undervisa (vem som helst om vad som helst) eftersom jag har svårt att övertyga mig själv om att jag vet något som någon annan skulle kunna applicera på sitt eget skrivande.  Av någon anledning känns alltid min egen erfarenhet och kunskap liten och betydelselös när jag talar med någon som har två, tre eller fyra gånger så mycket livs- och yrkeserfarenhet. Då försöker jag intala mig själv att det är en bra sak att vara oerfaren, fast jag vet att det är mera undantag än regel.

Just nu tänker jag att jag kanske har haft fel utgångspunkt hittills, kanske det inte är frågan om att kunna något som en kan lära andra. Kanske det är frågan om att gå på en vandring, så även om en inte har gått just den här vägen förut så har en vandrat tidigare, och kanske till och med i landskap och klimat som bjuder på liknande hinder. Så det är inte kunskap om den specifika vägen som är viktig utan om hur man vandrar i allmänhet och hur man kan klara sig i olika typer av miljöer.

När jag tänker på de personer på olika håll i världen som har tagit sig tid att läsa mina texter och prata med mig om dem så har det varit just det att de har tagit sig tid och har tagit texten på allvar som har gett mig mest. I de fallen har det förstås alltid varit frågan om personer med betydligt mera erfarenhet än mig, så det har varit lätt att ta till sig deras kommentarer och funderingar. En annan sak som definitivt spelar in i en sådan relation, som i alla andra, är personkemi, och den är svårare att påverka. Vissa personer verkar intuitivt kunna sätta fingret på det en själv kämpar med att formulera. Andra personer kommer med kommentarer som får en att undra om en skickade dem sitt manus eller sin inköpslista. Den läraren vill ingen vara.

Så i slutändan så kan man inte påverka alla aspekter av en situation där man fungerar som lärare. Någon kommer att tycka att det är givande, andra kommer att tycka det är meningslös, inte bara på grund av innehållet utan också på grund av hurdan man är som person. Det är en tanke som paradoxalt nog är skrämmande och tröstande på samma gång.

///

This autumn I’ve been teaching playwriting in two different situations and if nothing else it’s renewed my respect for all the people I’ve had the fortune of having worked with on my own writing. Because when it comes to playwriting there are loads of rules, and there are no rules. At the core of writing is the task of telling your own stories and faced with that task you have to make up your own rules and find your own way. I tend to avoid teaching (anyone about anything) since I find it difficult to convince myself that I know anything that anyone else could apply to their own writing. For some reason my own experience and knowledge feels small and meaningless when I’m faced with someone who has two, three or even four times as much experience, from life and this line of work, as me. When that happens I try to convince myself that it’s a good thing to be inexperienced, even though I know that is more of an exception than a rule.

At the moment I’m thinking that maybe I’ve come at this from the wrong end, maybe it isn’t about knowing something that you can teach others. Maybe it’s a question of going on a walk, so that even if you’ve not gone on this particular walk before you have gone on walks, and maybe even in a landscape and climate that provides similar obstacles. So then it isn’t knowledge of the particular walk that’s important, but rather knowledge about how one walks in general and how one survives in different types of surroundings.  

When I think about the people in different places around the world that have taken the time to read my scripts and talk to me about them, it’s always been that, that they’ve taken the time and taken my script seriously that’s helped me most as a writer. In all of those cases it has of course been a question of people who have been considerably more experienced than me, so it’s been very easy to take their comments and questions on board. Another thing that definitely plays a part in a relationship like this, like any relationship, is chemistry, and that is difficult to work on. Some people seem to intuitively be able to put their finger on what you’ve been struggling to try and formulate. Other people ask you questions that make you wonder if you really did send them your script and not you shopping list. Nobody wants to be that teacher.

So in the end you can’t affect all the different aspects that make up a teaching situation. Someone is going to find it great and someone else is going to find it pointless, not only because of the content but also because of who you are as a person. That’s a thought that paradoxically manages to both scare and comfort me at the same time.

Tid /// Time

Tid. För det mesta tycker jag att jag har för lite av den. Just nu tycker jag att jag har inte har tillräckligt med tid för att skriva på någon av mina pjäser. Å andra sidan har jag uppenbart tid att skriva det här. Samma fenomen dyker upp i en annan del av mitt liv: jag kan var hur pank som helst men jag hittar alltid pengar till choklad. Så, då är det kanska frågan om att prioritera? Det är svåra att prioritera det arbetet som inte ger ett direkt, synligt resultat, när det finns e-post att svara på, samtal att ringa, ansökningar att skriva. Den här texten får vara mitt lilla uppror mot alla måsten, och sen, snart, bara det lugnar sig, så ska jag viga en hel dag åt mitt eget skrivande.

///

Time. Most of the time I feel like I've got too little of it. Right now I feel like I haven't got enough time to work on one of my plays. On the other hand I've obviously got time to write this. The same phenomenon appears in another part of my life: I can be completely broke but I'll always find money for chocolate. So, maybe it's just a question of prioritising then? It's difficult to prioritise the work that doesn't produce a concrete result straight away when there are e-mails to answer, phone calls to make, applications to write. This text can be my little revolt against all the "have to"s, and then, soon, when things aren't quite so hectic, then I'll dedicate a whole day to my own writing.

Saker jag tänker göra (i något skede) /// Things I'm going to do (at some point)

Det finns en massa människor som har bra idéer och det är lätt att bli ivrig och inspirerad när en surfar runt på nätet och läser om vad andra människor och organisation håller på med. På senaste tiden har jag stött på flera idéer som jag gärna skulle försöka mig på här hemma.

I bloggen 365 plays bestämmer sig skribenten, en australienskis doktorand, att läsa en pjäs om dagen i ett år, d.v.s. 365 pjäser och skriva ett inlägg om varje pjäs, där det framgår t.ex. rollfördelning och om den finns utgiven eller inte. Desstuom har hon gett sig själv den ramen att det ska vara hälften inhemska (d.v.s. australiensiska) pjäser och andra hälften får komma varifrån som helst. Eftersom vi nås av väldigt lite australiensisk dramatik i Finland så är det också ett enkelt sätt att lära sig om vem som skriver/har skrivet dramatik i Australien, vad de har skrivit om och i vilka format. Visserligen är det ett enormt projekt, och hon har ett uppehåll som bäst, men som idé är den härlig tycker jag.

Den här bloggen i kombination med böcker som 100 Great Plays for Women och The Oxford Guide to Plays gör mig väldigt medveten om att det inte finns på samma sätt en enkelt tillgänglig källa om man vill bekanta sig med pjäser skrivna på svenska i Finland. SLSs databas Daniel innehåller visserligen dramatiker och pjäser, men åtminstone i nuläge finns det t.ex. ingen information om handlingen (i form av t.ex. synopsis) eller om pjäsens produktionshistoria (annat än genom ett urval av de teatrar pjäsen har spelats på jämte årtal). Sett till forskning har drama och dramatik i Finland fallit under litteraturhistoria och litteraturhistoriska översikter ger också utrymme åt pjäser och dramatiker i viss mån.

Samtidigt tror jag att gemene man, men också gemene teaterarbetare (jag räknar i ming själv här), inte känner till särskilt mycket om pjäser skrivna på svenska i Finland. Det sägs ofta att det inte har skrivits dramatik, att det inte finns någon tradition att falla tillbaka på, att det inte finns någon Strindberg eller Ibsen, och även om det stämmer att de oftare är inom poesin eller romankonsten som det har funnits "stora" författare så tror jag inte att det stämmer att det inte har skrivits dramatik. Problemet har snarare varit, och är fortfarande idag, att en pjäs för en uppsättning och sen är den spelad och det faller inte teatrar in att spela en pjäs som nyligen har satts upp på en annan teater (om det inte är frågan om Astrid Lindgren eller en succe från Broadway). Så pjäser, som i så hög grad är beroende av uppsättningar, för att leva och leva kvar i folks medvetande, glöms bort. Historien skrivs som bekant av vinnarna - som sällan är en pjäs skriven på svenska i Finland - så heter det att "det inte finns någon tradition" och "det har inte skrivits".

Jag skulle vara mycket intresserad av att gå tillbaka i tiden, leta fram och läsa de olika texter som har skrivits och spelats (eftersom det finns en chans att de finns bevarade i teatrarnas arkiv) för att se vad det de facto finns för en tradition. Kanske är allt hopplöst och ospelbart, men kanske, bara kanske finns det fantastiska pjäser som vi bara inte vet om, som kunde spelas på våra scener i dag. Det heter ofta i skapande utbildningar och processer att en ska känna till de reglar man bryter mot, men borde vi inte också känna till det arv och den tradition vi ratar? 

p.s. Jag hade också tänkt skriva om AustralianPlays.orgs State of play - serie men det får bli till en annan gång. d.s

///

There are a lot of people who have great ideas and it’s very easy to get excited and inspired when one’s surfing the net, reading about what other people and organisations are doing. Lately I’ve come across several ideas that I’d really like to try out here in Finland. 

In the blog 365 plays the writer, an Australian PhD-student, decides to read a play a day for a year, i.e. 365 plays and write a post about each play, containing among other things cast break down and publisher (if there is one). Besides, she’s decided that half the plays she reads should be local (i.e. Australian) and the other half can be from any place in the world. Since Australian plays rarely reach Finland this is an easy way of getting an idea of who is or has been writing plays in Australia, what they are writing or have written about and in which forms. This is obviously a huge project, and she has taken a break in it, but as an idea I think it’s wonderful. 

This blog in combination with books like 100 Great Plays for Women and The Oxford Guide to Plays makes me acutely aware of the fact that there is no equally accessible source for anyone who wants to know about plays written in Swedish in Finland. The database Daniel does contain playwrights and plays, but at least at this point in time there is e.g. no information about the plot (i.e. a synopsis) or about the plays production history (other than a selection of the theatres where the play has been performed along with a year). Looking to research drama and plays/playwriting has been part of the study of the history of literature and surveys of the history of literature dedicates space to plays and playwrights, to a certain extent. 

At the same time I believe that the man in the street, but also the theatre worker in the street (I include myself in this), doesn’t really know a lot about plays written in Swedish in Finland. It’s often said that there’s been no plays, that there is no tradition to fall back on, that there is no Strindberg or Ibsen, and even if it is true that it is among novelists and poets that there has been “great” writers I don’t think it’s true that there have been no plays written. The problem has more likely been, and still is today, that a play gets one production and then it’s been done, it’s been performed and the theatres wouldn’t consider putting on a play that has recently been performed at another theatre (unless it’s one of Astrid Lindgren’s stories or a international success from Broadway). So, plays, that are dependent on production to live and to live on in peoples’ consciousness, are forgotten. As we know history is written by the winners – which is very rarely a play written in Swedish in Finland – and so “there is no tradition” and “well, there’s not been any written” prevail. 

I would be very interested in going back in time, looking up and reading the different texts that have been written and performed (since there is a chance those scripts have been preserved in the theatres’ archives) to see what the tradition actually is. Maybe it’s all hopeless and impossible to stage or perform, but maybe, just maybe there are amazing plays that we just don’t know about, and that could be performed on our stages today. Often we are told in educations in creative work or in creative processes that it is important to know the rules you break, but shouldn’t we also know the tradition and the heritage we are rejecting?  

p.s. I was going to write about AustralianPlays.org’s State of play-series but I’ll save that for another time. d.s